Matilda Ernkrans (S), minister för högre utbildning och forskning, presenterade regeringens räntehöjningsförslag ett par veckor efter terminsstarten. Tajmingen är kanske inte den bästa, särskilt inte för de nya studenter som känner sig aviga till att dels ta lån, dels till att börja studera. Räntan är i dag på 0,05 procent, men med den nya höjningen skulle bli 0,5 procent. Vid första anblicken verkar det inte vara mycket, men procentuellt motsvarar det en ökning på 900 procent. 

Höjningen omfattar alla lån tagna efter 1989. För skulder under 200 000 kronor betyder det att återbetalningstiden förlängs med ett helt år. För de som har högre studielån än så kommer räntekostnaden per år att höjas med minst 1 200 kronor. Den som exempelvis har ett lån på 300 000 kronor kommer betala ungefär 1650 kronor mer per år, bara i ränta. Årsbeloppet som ska betalas in kommer även öka mellan 500 och 900 kronor (SvD 19/9).

Regeringen argumenterar för höjningen av två skäl. Det ena är för att täcka upp gamla och framtida kreditförluster, som antingen beror på att låntagare inte kan eller inte vill betala tillbaka lånen. Ett exempel ur den sistnämnda gruppen är tidigare studenter som bosatt sig utomlands och slutat betala sina skulder. 

Det andra skälet är det så kallade omställningsstudiestödet. Arbetsmarknadens parter beslutade om detta ifjol för att reformera arbetsrätten. Den i grunden positiva reformen, i enlighet med januariavtalet, möjliggör för studier mitt i livet. Den som har eller haft ett arbete ska kunna vidareutbilda sig med upp till 80 procent av lönen under en viss period. Omställningsstudiestödet kommer i runda tal kosta mellan 6 och 9 miljarder,. En del av detta ska finansieras med höjda räntekostnader för alla studielånstagare. För att sätta summan i perspektiv beräknas regeringens ”familjevecka” kosta 3,5 miljarder.

Albert Ohlin, ordförande för Sacos studentråd menar att finansieringen höjer trösklarna för yngre personer att påbörja högre studier: ”Det här upplägget innebär att personer som är mitt i arbetslivet får sin utbildning betald av personer som ofta inte påbörjat sitt arbetsliv än” (SR, 8/9). Kritiken från studentorganisationen sätter fingret på problematiken för sådana höjningar, vare sig det gäller studielån eller vanliga skattehöjningar. Det är någon annan som betalar. I detta fall är det unga som kommer få ta notan för utlandssvenskar som helt struntar i att betala sina studielån, samt de äldres möjlighet till att sadla om med nästintill bibehållen lön. 

Det är inte konstigt att regeringens förslag uppfattas som orättvist bland ungdomar. Dagens unga, till skillnad från den äldre generationen, kämpar med att komma över den höga tröskeln till bostadsmarknaden. Räntehöjningen kommer göra det ännu svårare för unga bostadssökande att spara ihop till en kontantinsats. Lägg i detta till att studielånets omfattning även kan påverka bolåneutrymmet. 

Det är faktiskt orimligt att yngre tvingas betala dubbelt för såväl den äldre generationens bostadskarriärer som dess omställningslöner. Unga studenter behöver inte fler argument om varför de inte borde studera. Signalvärdet med den kraftigt höjda räntan är otvivelaktigt negativt. Det är livsviktigt för Sveriges tillväxt och innovation att fler unga vågar ta steget till att studera vidare.