Såväl Sis- som HVB-hem måste kunna erbjuda individuell hjälp – och ha möjligheten att sätta gränser för de placerade ungdomarna.
När Statens institutionsstyrelse, SIS, skapades på 1990-talet var det nog få som trodde att vi skulle få den utveckling som vi har haft. Det sade socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) vid en pressträff häromdagen (SVT 5/2). Få oppositionspolitiker lär invända mot detta.
Den statliga myndigheten SiS är ansvarig för såväl ungdoms- som missbruksvård. Efter flera skandalrubriker på senare år har den blivit närmast ökänd för den återkommande förekomsten av vanvård. Därför är Camilla Waltersson Grönvalls besked välkommet, barn- och ungdomsvården ska ses över. Detsamma gäller regeringens andra nyhet att även HVB-hemmen som drivs av kommunala och privata aktörer ska utredas (SVT 7/2). En översyn av HVB-lagstiftningen behövs, eftersom barn och ungdomar som placeras på ett hem av olika anledningar alltför sällan får det individuella stöd som de behöver.
Båda formerna av boenden har visat liknande problem med kvaliteten. Medan Sis-hemmen har visat prov på bristande bakgrundskontroll av personal och har haft svårt att rekrytera rätt kompetenser, är lagstiftningen för HVB-placerade ungdomar tandlös. Det har lett till svårigheter med att till exempel begränsa mobilanvändningen. På så vis har unga haft möjligheten att fortsätta umgås med kriminella – och till och med planera grova våldsdåd från ett särskilt ungdomshem (Expressen 1/10 -23).
Camilla Waltersson Grönvalls jämförelse med 1990-talet är därför passande i dubbel bemärkelse. Dels är SiS och lagstiftningen om ungdomsvård barn av en tid då mc-gäng och annan grov kriminalitet var ett faktum. Sedan dess har karaktären på brottsligheten förändrats. Dagens kriminella nätverk utnyttjar hänsynslöst att unga som ännu inte har nått en straffmyndig ålder, kan drivas till brutala våldsdåd. Digitaliseringen har i sin tur lett till att minderåriga kan bibehålla kontakten med personer i de skadliga miljöer som dessa barn och unga behöver komma bort från.
Allt detta ställer nya krav på samhällets institutioner och hur de arbetar. De måste kunna erbjuda individuell hjälp – och möjligheten att sätta gränser för de placerade ungdomarna. Det är för dessa ungas möjligheter till bättre framtidsutsikter som lagstiftningen finns till.
SiS- och HVB-hemmens förutsättningar att säkerställa en mer individanpassad vård behöver förbättras. Det kommer inte bara att starka säkerheten och öka vårdkvaliteten för de unga som placeras där. Det ökar också sannolikheten att de får det stöd och den hjälp som de har rätt till.