Vad som ”bara” var en misstanke om våld i nära relationer visade sig senare vara en misstanke om våldtäkter utförda av två av A-lagets spelare. I veckan kom nyheten att den spelare som begärdes häktad har försatts på fri fot (Expressen, 12/5). På fredagen kom också besked om att Brynässpelaren inte längre var misstänkt för våldtäkt (SVT 14/5).
Oavsett vad polisutredningen och rätten avgör vid ett senare tillfälle måste vi prata om hur illa föreningsstyrelsen hanterat frågan.
Föreningen fick i mars kännedom om anmälan mot en av spelarna, men trots misstanken fick denne spela i SHL-kvalet i april. Därefter blev spelaren förhörd och senare häktad på sannolika skäl misstänkt för misshandel i en nära relation, samt misstanke om våldtäkt. I början av maj meddelades misstanken mot den andra spelaren. Nu är båda spelarna tagna ur tjänst (DN, 11/5).
Det är lätt att vara efterklok, särskilt efter att kvalmatcherna är avklarade och platsen i SHL försvarad. Skadan på klubbens varumärke kommer vara svår att arbeta bort, på kort och lång sikt. Dessutom tillkommer stora förändringar på ledarskapssidan efter det att A-lagstränaren, sportchefen och klubbdirektören har lämnat organisationen. Gävle kommun som är en av klubbens samarbetspartners och ekonomiska biståndsgivare kräver nu en handlingsplan, detta samtidigt som elitstödet förväntas ses över.
FN:s barnrättsorganisation Unicef har också brutit sitt samarbete med klubben efter våldtäktsskandalerna briserat. Brynäs var 2013 det första hockeylaget med ett Unicef-samarbete som syftade till att ”använda kraften i Brynäs varumärke till att ge barn och unga en bra start i livet och påverka samhället” (DN, 11/5). I ljuset av den senaste tidens händelser är det inte mer än rätt av Unicef att bryta samarbetet. Signalvärdet från Brynäs IF är allt annat än de goda värderingar vi vill att framtida generationer ska ta till sig från vuxenvärlden.
Brynässkandalen är tyvärr ett talande exempel på hur omöjligt det är att hålla isär idrott från politik. Elitidrotten är inte befriad från resten av samhällets arbete för jämställdhet, jämlikhet och respekt. Tvärtom är det så att idrottens föreningsliv och elitverksamhet både påverkar och bär på starka samhälleliga värden.
Sportsliga bedrifter väger inte upp för ett skitigt machobeteende. Elitlagen kan heller aldrig bli lokalsamhällets sanna hjältar – om inte klubbens spelare, ledare och andra representanter behandlar sin omgivning med respekt och omsorg.
Idrotten som vi annars förknippar med glädje och laganda måste också genomsyras av ett värderingsmässigt ledarskap, där nolltolerans mot sexuella övergrepp är regel, inte undantag. Vare sig det gäller politiska organisationer, myndigheter eller en hockeyklubb – våldet mot kvinnor måste alltid tas på allvar.