Social distansering är svårt i staden, men lätt på landet.
”Vi är ju rätt naturligt socialt distanserade här ute”. (Skratt) Hur många gånger har jag inte hört den frasen de senaste veckorna? På landsbygden har folk noga noterat smittskyddskraven på att hålla avstånd, att inte stå och trängas, att ha sociala sammanhang med gott om armbågsutrymme. För att sedan inse att de redan har det så.
Urbaniseringen har länge setts som landsbygdens kryptonit, ämnet som dränerar Stålmannen på all kraft och gör honom svag och sårbar. Flyttlassen från landet har i decennier setts som oundvikliga, en av del av det moderna. Ungdomens resa till utbildning, bildning, jobb och karriär har varit en färd bort från tunet, bygden, byn. En flod rinner ut, en rännil tillbaka.
Framtiden har varit att hellre bo tätt och trångt än med trädgård och längre avstånd. När planerna för hur folk ska bo har satts upp har det varit täta områden med hyreshus och bostadsrätter som varit framtiden. Dit man vill, dit man längtar.
Den gröna vågen för femtio år sedan gick stick i stäv med detta, men tappade kraft och fokus. Industrisamhället hade all makt. På det följde kommunikationssamhället, det öppna och fria, där vi snabbt kunde nå, möta och uppleva andra delar av världen, andra metropoler. Men inte tillbaka till gamla hembygden.
Landsbygdens avfolkning blev över tid en flytt från småstad till storstad. Det byggs tätt i det tätbefolkade, markvärdet är högt. Det moderna i livet har mer handlat om hur du bäst lär dig att leva på litet utrymme, inte hur du kan få mer yta att leva med. Privatbostaden i centralt läge är inte bara ett boende utan också ett pensionssparande, mätt i pris per kvadratmeter. Det som ligger mitt i smeten anses inte kunna tappa så mycket i värde som det perifera. Den logiken gäller i mångt och mycket fortfarande.
I coronakrisens tid har det visat sig att den del av befolkningen som har tillgång till ett fritidsboende, inte var sena att försöka fly staden. Andra hade ingen väg bort. De blev kvar i det urbana. Var och en förstår att trångbodda miljöer, inte minst i områden där det kan vara oklart vilka eller hur många som bor var, är ytterst känsliga för smittspridning.
Sverige är nu inte extremt tättbefolkat, men vi har urbaniserats. Våra största städer är tättbebyggda och även många medelstora städer har präglats av planering med förtätning som ledord. Att klämma in så mycket som möjligt i det lilla.
Det finns samtidigt gott om ytor på annat håll. Miljöer som kan bli till en lönsam vardag för fler.
Det vi nu genomlever kan mycket väl komma att prägla efterfrågan på vad som är boendemiljö med hög livskvalitet. Följ pengarna. Många kommersiella verksamheter har upptäckt att distansjobb, digitala möten och färre pendlingsdagar och social distansering inte underminerar den egna verksamheten. Allt behöver inte göras som man alltid har gjort, på samma plats som man alltid har samlats, på samma sätt. Det kanske till och med höjer produktiviteten här och där.
Smittskyddskrisen har vänt upp och med på det mesta. Även om urbaniseringens basala logik inte nödvändigtvis har knäckts. Men idén om att alla drömmer om staden, trängseln, anonymiteten och pulsen i betongen, däremot, får inte vara allenarådande för hur framtidens samhällen och det supermoderna livet ska utvecklas. Våra drömmars stad kan för många visa sig vara ganska mycket land.