Ulf Kristersson får bilda regering. Det var en stor stund för Moderatledaren från Strängnäs, han har ju misslyckats flera gånger. Ulf Kristersson är ingen Fredrik Reinfeldt eller Carl Bildt, men hans förmåga kommer att mätas utifrån dessa partivänner.
På tisdagen kommer regeringsförklaringen och listan över ministrar fylls på. Därmed är nästa mandatperiod igång. Det blir inte lätt, det gäller att man är övertygad om rätt saker, sa Kristersson på presskonferensen efter det att han blivit vald. Så är det.
Om det finns några liberala visioner, utöver de få procent av värde som partiet Liberalerna kan stå upp för, måste dessa raskt fram i ljuset. Det må vara svårt att bejaka grön, liberal politik för det sällskap som Kristersson leder, men regeringsförklaringen blir hans möjlighet att visa någon sorts intresse för att bekämpa klimatförändringarna, exempelvis.
Vad lyfter det förnyelsebara? Vad driver hållbara innovationer? Gröna tekniska framsteg krävs för att få utrymme för framtidens liberala friheter. Varför ska Sverige säga nej till att locka utvecklingsbara talanger från länder utanför EU? Vad gör landsbygden till en grogrund för fler som också gör mer?
Vad gör regeringen Kristersson till något mer än slav under populismens vindar? Som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson underströk inför voteringen finns det gott om frågor utanför SD-avtalet från herrgårdshelgen. Regeringen kan söka stöd för annat på annat håll, hos Annie Lööf (C), Magdalena Andersson (S) och kanske Märta Stenevi (MP). Men allt som ska ingå i budgeten kräver ju SD-stöd, vilket försvårar.
Visst kan man säga att de liberala partierna har fått en liten andel av rösterna att regeringspolitiken gå i icke-liberal riktning, men det vore dumt och drygt. Samhällsförändring i liberal och socialliberal anda har format detta lands styrkor, oavsett regering. Det var därför som det gamla Högerpartiet – men inte det svenska näringslivet – så lätt hamnade ur led med tiden, åtminstone före Gösta Bohman.
Om Kristerssons regering håller sina löften kommer vissa typer av brottslighet att få det svårare, och det vore välkommet. Gängkriminaliteten är en nutida farsot. Men allt är inte en tävling i hårdast möjliga tag.
Det finns redan fullgoda skäl för näringslivet att fundera över vad Kristerssons brutalt hårda slag mot arbetskraftsinvandring ska leda till. Det är verkligen ingen höger-reform. Inte heller är det ett jippi för landsbygdens näringar. I den lindrigaste beskrivningen kan fientligheten mot arbetskraftsinvandring ses som simpel skråpolitik. I den sämsta formen serveras vi även en djupt inskränkt syn på utlandsföddas utvecklingsförmåga liksom det samhälle vi har möjlighet att förfina.