Elakt sägs det att den amerikanske presidenten Donald Trumps fredsplan – i anda framställd av hans svärson – mest är till för att förflytta fokus från riksrättsdiskussionerna på hemmaplan. Det är att göra frågan om fred mellan Israel och Palestina en otjänst.
USA menar förstås allvar.
När Trump lade fram planen på plats i Jerusalem, var det till ivriga gillanden från israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu, vars position åter står på spel i nyvalet i mars. Reaktionerna från den palestinska sidan var lika förväntade, ett avfärdande. Där har det inte hållits val på evigheter, varken på Västbanken eller på Gazaremsan.
Det är värt att notera att Trumps plan fick stöd från Saudiarabien, från Qatar, Egypten och Förenade Arabemiraten, i så motto att de uppmanade till förhandlingar. Israelfientliga aktörer som Turkiet och Iran var förstås våldsamt negativa. EU höll sig mer avvaktande – och svenska UD:s reaktion var kritisk men återhållsamt så. En subtil blågul skillnad ändå jämfört med tidigare.
Planen är betydligt lättare att bejaka ur ett israeliskt perspektiv än ett palestinskt. En israelisk annektering av den västra Jordanstranden framstår förstås som orimlig för palestinsk del, exempelvis. Men ett fredssamtal måste ha en utgångspunkt.
En faktisk fred är inte möjlig utan förhandlingar och justeringar. Det krävs att parterna är villiga att samtala och förhandla. En hållbar lösning bygger på att båda parter inte bara respekterar varandras roller, utan även att rätten att existera som stat erkänns vara ömsesidig.