Samtliga partier verkar vara överens om att företag som tar del av statens krispaket också bör avstå från att ge utdelning till sina ägare – inte minst banker och storbolag. De företag som väljer att ta emot hjälpen har att förhålla sig till krav och förbehåll. Den som erbjuder hjälp bestämmer. Många bolag har också valt att avstå utdelning eller minska den.
Samtidigt är det ju så att statens krav på smittskyddsåtgärder skadar affärsmöjligheterna. Läget är som det är. Alla drabbas. En helt okontrollerad pandemi hade förstört ännu mer.
Det är tyvärr inte ovanligt med ett resonemang från politiskt håll, ofta från vänster, som går ut på att de som tar emot utdelningar från aktieägande eller fondsparande ska ses som någon form av lyxlirare. En liten rand av krösusar som skiljer sig från ”alla andra” som inte får något. Detta är en plakatpopulism som varken gör världen bättre eller smartare.
Avundsjuka är tillåtet, men det är många att bli avundsjuk på, i så fall. I många storbolag är det pensionsfonder som är tunga ägare – offentliga och privata. Nästan alla svenskar är i dag fondsparare. Utanför det obligatoriska fondsparandet i premiepensionssystemet sparar 76 procent av befolkningen mellan 18-75 år i fonder.
Färre sparar direkt i aktier, men hushållssektorns ägande av aktier på svenska marknadsplatser var värt 974 miljarder kronor i slutet av 2019. Hushållens totala aktieförmögenhet motsvarade 12 procent av den totala aktieförmögenheten. Och från utdelningar och aktiehandel tar statskassan in skatt.
Det mesta hänger ihop. De allra flesta svenskar har alltså ett egenintresse och ett gemensamt intresse i att affärsdrivande aktiebolag gör överskott och kan leverera utdelning till sina ägare. När utdelningarna dras in är det många som berörs, inte några få.