Det finns ingen färdig blockpolitik i det här valet, även om det talas om olika ”vi” i tv-debatterna. Inget är klart förrän det är på pränt. Valresultatet sätter prislappen för den regering som kan tillträda.
Under 2000-talet har flera partigemenskaper gjort gemensamma manifest för att regera ihop – före valet. Framförallt har det handlat om Allians för Sverige och en borgerlig/icke-socialistisk gemenskap. Men även de rödgröna på vänstersidan gjorde ett försök i valet 2010, även om det inte räckte till valvinst.
Det finns en sympatisk tanke med att väljarna vet i stort vad som väntar. Allianspartierna hade 2006 och 2010 med sig breda gemensamma löften om reformer som var internt förhandlade och klara. Kalla det varudeklaration utifrån gedigna förberedelser.
Numera är allt som att köpa grisen i säcken. Höger, mitten eller vänster – samma, samma, men med olika ideologiska ingångar och risker.
Även om exempelvis Ulf Kristerssons Moderaterna har sagt att de vill genomföra saker som de är överens om med SD, KD och L, finns det stora politiska ytor som de inte alls är överens om. Detta underströks på onsdagen när Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson talade om över hundra egna krav för att släppa fram en Kristersson-regering, med undertonen om att det kostar mindre om SD ingår i regeringen.
Väljarnas röster påverkar främst lutningen i politiken utan sakpolitiska garantier. Magdalena Anderssons socialdemokrater lovar ingenting ihop med andra. Det finns heller inget försök till "block" runt henne i politiken. Oavsett hur en S-ledd regering konstrueras kommer dess sakpolitik styras av förhandlingar efter valet.
Färdiga politikpaket är inte längre inne, troligen för att partierna bedömer att det skadar deras väljarstöd. M kommer att få hosta upp, SD lär inte sätta reapris på sina röster – särskilt inte i hjärtefrågor som slår mot invandrare och asylsökande. Och de partier som släpper fram Andersson – må det vara Centerpartiets Annie Lööf, språkrören för Miljöpartiet eller Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar – lär inte heller idka någon välgörenhet.
Hotet om extraval är det som begränsar prisbilden för makten. Den obundna utslagsrösten blir jämförelsevis dyr för den som styr.