Riksdagens högtidliga öppnande är gjort. Regeringen har möblerats om. Det blev två nya ministrar, Jessica Rosencrantz (M) och Benjamin Dousa (M). Två ministrar bytte roll, Johan Forssell (M) och Maria Malmer Stenergard (M). Ett par liberalpartister söker andra chansen, där Johan Pehrson (L) bytte till sig utbildning från Mats Persson (L) mot arbetsmarknad.
De behöver, liksom regeringen som helhet, hitta sätt att få glaset att se halvfullt ut, inte halvtomt.
Mycket händer på två år före ett val, inget är som det var. Står vi inför ett välfärdsval – där huvudfrågan är tillgången på vård, bättre skola och omsorg – eller är det ett val där ansvaret för ekonomin är det viktiga? Åtstramningskungen eller Vårddrottningen, vilka ska regera? Eller är det Utkastaren?
Migrationsfrågor har under flera valrörelser legat högt hos väljarna – och det har Sverigedemokraterna vunnit på.
Symboliken i att Sverige för första gången på mycket länge har fler som vill flytta härifrån än flytta hit, kan ses på två sätt. Det kan ses som en seger för SD-linjen, något som regeringen omfamnade i sin jublande tolkning av utvandringssiffrorna. Även om delar av underlaget mer var en rensning av register, med personer som sedan tidigare lämnat landet.
Utvandrings-Sverige kan också ses som en signal om att Sverige förlorar attraktionskraft jämfört med andra länder. Tyvärr ser vi också helt färska siffror på att Sveriges ekonomi krymper mer än väntat. Det går inte så bra. Det är ju också därför som regeringspartierna nu gärna pratar om satsningar för tillväxt, medan SD famlar efter att ha något att säga.
Därför finns skäl att notera att just migrationsministern Maria Malmer Stenergard befordras till utrikesminister. Statsministern bejakar utvandringsinsatserna och gör henne till Sveriges ansikte på utrikes arenor. Det är en politiker som splittrar, inte förenar. Sådan är också kärnan i Tidöavtalets samhällsbild av vi och dem. Det hon lojalt har följt.
I utrikespolitiken kommer det att krävas något helt annat. Det gäller att noga välja sina strider, det som Margot Wallström (S) hade svårt med på sin tid, men Ann Linde (S) klarade bättre. Den nya utrikesministern måste kunna samla regering och opposition kring en uthållig svensk linje. Hennes tidigare roll har uteslutande varit att driva konflikt, med de hårda värderingar som skiljer oss åt i inrikespolitiken.
Det är viktigare än någonsin att Sverige går hand i hand med EU, Nato och de demokratiska länderna i världen. Vi samlas kring försvaret av starka demokratiska värderingar, alla lika. Det är vår tids stora, stora konflikt.
På andra sidan står antidemokraterna: autokrater, fascister, islamister och kommunister. Många av dessa frodas extra i främlingsfientlig mylla och driver folk på flykt.