Går det att skilja på musiktävlingar och politik? Enligt SVT:s producenter av Melodifestivalen tycks så inte vara fallet. Från och med 2022 måste varje tävlingsbidrag som skrivits av fler än en person bestå av minst en kvinnlig låtskrivare. Kravet kommer efter att SVT fått kritik för bristande könsfördelning i tävlingsbidragen, men istället för att juryn tar ansvar för sitt urval – riktas fokus bekvämt bort från produktionen till de tävlande.
Melodifestivalens tävlingsproducent Karin Gunnarsson säger till Aftonbladet att ”Varje år får vi ganska mycket kritik för hur det ser ut på upphovssidan. Det är något vi tar på största allvar och vi vill se en större andel kvinnliga upphovspersoner.” (26/5) Efterfrågan på fler kvinnliga låtskrivare kan knappast ogillas eller förnekas av någon. Både kvinnliga och manliga låtskrivare ska självklart ha lika stora chanser att lyckas i musikbranschen. Det är få som inte kan erkänna att det finns en problematik i att det är fler män än kvinnor som lyckats få in sina låtar i den statsproducerade schlagerfestivalen, men är det verkligen musikernas fel?
Gunnarssons och SVT:s problemformulering är korrekt, men lösningarna är både felaktiga och missriktade. För det första bör produktionen fundera över varför de tvingar musikerna att ändra om sin kreativa process när tävlingsurvalet ligger i juryns knä. För det andra bör producenter fråga sig vilka långtgående konsekvenser det kommer att få för musikskapandet i stort. För det tredje bör man fundera över hur beslutet kan komma att påverka kvinnliga musiker framöver.
Diskussionen om kvotering är – likt många andra jämställdhetsdebatter – infekterad. Om jag ska vara ärlig är jag inget större fan av att inskränka på hårt arbetande musikers frihet för ett ”högre” kollektivt syfte – framförallt inte när det är statsfinansierat. Om det finns ett högre, kollektivt syfte i schlagersammanhang bör det i första hand bestå av att alla musiker – oavsett kön – får fria tyglar till att producera än mer kvalitativa låtar som publiken med glädje kan ta del av. Det faktum att kvotering tillämpas kommer onekligen leda till att fler frågar sig om ett kvinnligt låtskrivarnamn är instoppat i efterhand för att godkännas av produktionen. Att produktionen tvingar in könskvotering i en kreativ kulturprocess kan inte ses som annat än ett internpolitiskt beslut grundat i produktionens egna övertygelser.
Det finns något principiellt ohederligt i att en icke-folkvald, men statsfinansierad institution tar sig frihet att låta en schlagertävling bli en politisk lekstuga, som riskerar att stävja tävlingens syfte – själva musikglädjen. I en tid där nöje är en bristvara är det att beklaga SVT:s val att låta politik gå före det demokratiska samhällets kanske viktigaste dimension: det fria kulturlivet.