När blir Sverige fullvärdig medlem av försvarsalliansen Nato? Tiden går. Finns det en chans i höst? Det utrymmet krymper dag för dag. I vår, då? Mer sannolikt. Hur länge kan regimerna i Turkiet och Ungern fortsätta förhala?
Sverige har skrivit avtal med Turkiet, bugat och bockat, sedan bugat allt djupare, först under Magdalena Andersson och nu Ulf Kristersson. Vår kandidatur är en spelbricka i turkisk basarhandel med USA. Ungern har samtidigt kramat den aggressiva putinismen i Moskva allt hårdare, kryddat med egen stornationalistisk retorik.
Vad göra?
Finns det en plan B? Det gör det, även om vare sig Sverige eller andra vänskapligt sinnade stater vill tala högt om detta.
För drygt en vecka sedan höll förre överbefälhavaren Johan Hederstedt ett intressant – och för många i publiken ögonöppnande – föredrag för Rotary i Nyköping om Nato-medlemskapet och dess följder. Han hade även en kort passus om läget där inträdet går i baklås. För den risken finns.
Låt oss gräva i detta lite till. Nato är tänkt att bygga större gemenskap via full enighet. När en eller flera stater prioriterar annat, då blir det knepigt. Turkiets ledning är främst intresserad av sin egen geostrategiska maktposition som maktspelare i Mellanöstern – utan ambitioner om modernt västligt demokrati-byggande. Ukrainas och andra demokratiska staters försvar mot aggression är en sidofråga, underkastad byteshandel och egenintresse.
I Ungern, där demokrati och rättsstat stadigt urholkas, är regimen alltmer ideologiskt närstående den i Moskva. Den ser sig själv som större än sina geografiska gränser. Från Budapest attackeras EU ideligen för de regler mot korruption som styr tilldelningen av EU-stöd. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har att göra. Ungern vill minska hjälpen till Kiev och förstärker sitt beroende av rysk fossil energi. Dess ledning ägnar mer kraft åt att bråka om en ungersktalande minoritet i den ukrainska regionen Karpato-Ukraina, i ett område som före Trianonfördraget 1920 var del av kejsardömet Österrike-Ungern.
Om Sverige blir parkerat i Natos farstu utan synligt slutdatum, då blir vårt försvars- och säkerhetspolitiska arbete mer komplicerat – och dyrare. En plan B bör gå via långtgående bilaterala avtal med alltfler av Natos medlemmar och andra. Sverige bör till slut bli helt integrerat via utbyten och militär samordning med samtliga, förutom Ankara och Budapest. Att Sverige intensivt redan samarbetar med USA, Storbritannien, våra nordiska grannländer samt i ökande grad Tyskland och Polen, är en bottenplatta för en alternativ plan.
Inför veckoslutet markerade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg återigen att det är hög tid för Turkiet och Ungern att sluta söla och se till att Sverige godkänns som ny medlem via de egna parlamenten. Stoltenberg har satt mycket av egen prestige på spel och torgfört de löften som getts. Ändå dröjer det.
Den som vill bromsa processen har, som synes, väldigt stora möjligheter att göra så. Det har vi redan sett för mycket av.