Ryska styrkor i Ukraina riktar medvetet sina attacker mot civila. Det är ingen slump, tragiskt nog. Det rent militära angreppet stöter på ständiga motgångar. Ukrainarna försvarar sig väl. I stället riktar de ryska styrkorna in sig på civila mål. Det är krigsbrott. Det är terror.
För den härskare som vill krossa den etablerade världsordningen, vilket är målet om man lyssnar på Putin-regimens så kallade ideologer, är humanitära hänsyn som mest ett marginellt störningsmoment. Som en följd drabbas den ukrainska befolkningen hårt och svårt.
För omvärlden blir det här något mycket komplicerat att finna rätt verktyg för att motverka eller stoppa. I västs agerande finns ett ständigt moment med för att undvika en eskalering, en upptrappning mot kärnvapenkrig. Det ingen vill ha. Ingen vid sina sunda vätskor, vill säga. Allt detta vi lärde av Hiroshima och Nagasakis förödelse och det kalla kriget.
Som Sting sjöng i sin vackra låt från 1985, Russians: ”I hope the Russians love their children too.” Självklart gör de det, men den ryska regimen gör andra val. Dess styrkor skjuter medvetet mot civila, vuxna och barn. Mot platser där det är känt att civila söker skydd. Detta känner vi tragiskt nog igen från kriget i Syrien. Då var det till stöd för en syrisk diktator, Bashar Al-Assad, som inte hade några problem med gasangrepp mot sin egen befolkning.
Var går Vladimir Putins gränser i motgång?
I en nyinspelning av Russians, publicerad på Instagram, manade Sting i söndags återigen till det humanitära: Vi älskar alla våra barn. Stoppa kriget, sa han och hyllade det ukrainska folkets motstånd och de ryssar som demonstrerar och protesterar i Ryssland. Mot kriget, för det medmänskliga. Under det kalla kriget fanns det krafter i Sovjetdiktaturens hjärta, Kreml, som lyssnade och förstod.
Finns det några nu?