Smittskyddsåtgärderna i samband med coronavirusets spridning har försatt flygbolag i kris. När inga flyger, när få eller inga flygningar tillåts, är det svårt att tjäna pengar. Det slår mot flygbolagen och deras anställda, det slår mot flygplatser och dess personal.
Vilka bolag har kraft att överleva, i en tid där destinationer och möjlighet att resa kommer tillbaka i små steg, över en längre tid? De kan vara få – och åtminstone delvis statsägda.
De fyra partierna bakom januariavtalet har beslutat att flygtrafik till ett antal inrikesdestinationer – åtta stycken – är så värdefullt att staten måste upphandla trafik på dessa orter, främst i Norrland. Flygtransporter till och från huvudstaden, och vidare ut i världen, är en skarp beståndsdel i den regionala ekonomin, men i detta ingår även samhällsviktiga leveranskedjor, som flygfrakt till sjukvården. Räkna med att fler orter kan komma att ingå framöver.
Flygbolaget BRA har tvingats ansöka om rekonstruktion. På måndagen gick ett par av flygbolaget Norwegians dotterbolag i konkurs. Ska krisande flygbolag få mer stöd? Eller ska de gå under?
Svaret påverkar många jobb – och många orter. Staten är ju även ägare i flygbolaget SAS och i Swedavia, som driver ett stort antal flygplatser, Skavsta undantaget. Nyköpings lokala flygplats är ju ägd av ett privat bolag och där en liten ägarandel finns för kommunens del.
När konkurrenter går i kvav, står staten kvar. Ju mer omfattande krisen blir för flyget, desto fler bolag riskerar att försvinna och desto hårdare blir trycket på staten att avgöra vad som ska och kan räddas. Även i form av konkurrens. Blir det rättvist, blir det rätt? Blir det hållbart?