Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, brukar jag titta tillbaka på åren som gått. Samhällsförändringar sker sällan linjärt, tvärtom går utvecklingen både upp och ner, framåt och bakåt – stretande mot tidens vågor. När hoppet är som minst kan plötsligt en gnista tändas som sätter hela världen i brand.
Metoo var en sådan rörelse som kom från ”ingenstans”. Miljontals undertryckta sorger flödade upp till ytan inför omvärldens beskådan. Alla oförrätter, tårar och förträngda minnen fick från en dag till en annan en plattform att synas, beskådas och slutligen dissekeras, förlöjligas och ifrågasättas. De flesta såg Metoo som ett tillfälle att antingen berätta eller be om förlåtelse. Vissa såg det som en möjlighet att slå ifrån sig. Förövare blev enligt egen beskrivning offer, främst till följd av egen ovilja att erkänna övergrepp de hade begått.
Jag har funderat mycket och länge på hur vi som medmänniskor och samhälle ska ta oss vidare från den moraliska kris som skapades - individuellt och kollektivt – av och efter Metoo. Vad var det goda i det hela?
Vi förändrade vår syn på kvinnan och på vad som bör betraktas som ett övergrepp. Oförrätter pekades ut och beskrevs för vad de var i praktiken. Metoo var nödvändigt, men det kom inte utan ett visst mått av smärta. Förändringsvågen sköljde också med sig en utmaning för den enskilde att dels våga förstå, dels acceptera att ens bästa vän kunde vara förövare.
I grund och botten är vi alla människor, vi vill tro väl om våra närmaste. Vi vill se våra vänner som goda. Det är en förutsättning för vänskap. Under Metoo valde många, inklusive jag själv att säga upp kontakten med utpekade förövare. Så här tre år står jag fortfarande fast vid det beslutet. Samtidigt har jag också blivit mer ödmjuk inför att människor kan – och fortsatt kommer att – begå misstag. Det som ledde till utfrysningen av ”Metoo-männen” var egentligen inte att männen gjorde fundamentalt fel förr, utan att de valde att förneka och streta emot när händelserna väl uppdagades.
Om förövarna hade valt att erkänna och förändra sig, då hade det funnits goda möjligheter till förlåtelse. Det skulle givetvis ha tagit tid, men ingen människa är statisk eller för evigt cementerad av sina värsta sidor. Det kräver dock arbete.
Jag tror på allvar att vi både som individer och samhälle i sinom tid kommer ha förmågan att förlåta och gå vidare, men det hänger inte främst på oss kvinnor, utan på männen.