Det är den enklaste saken i världen att, som regeringen, hävda att unga ska ha en rik och mångfaldig fritid i gemenskap med andra. Det är också mycket lätt att avsätta 800 miljoner kronor årligen i budgeten för att införa en ”satsning” som i alla fall på ytan främjar en aktiv fritid, nödtorftigt framskissad av verklighetsfrånvända tjänstemän på Regeringskansliet. Det så kallade ”fritidskort” som ska införas nästa år är en sådan typ av satsning. Det digitala kortet ägnat att innehålla ett monetärt värde som ska ge barn och unga ökad tillgång till idrott, kultur, friluftsliv och annat föreningsliv.
Vad den för fritidskortet ansvarige ministern Jakob Forssmed (KD) sannolikt inte funderat på, är om sådana former av satsningar kan komma att bidra till den passivisering och förslappning av unga som egentligen endast ett aktivt och välfungerande föreningsliv är ett botemedel mot.
Den svenska floran av organisationer och föreningar kan förvisso utgöra en palett av valbara fritidsaktiviteter, om man väljer att se det så. Så länge någon annan tränar fotbollsknattarna eller leder in ridklubbens hästar från hagen, förstås. Då är föreningslivets aktiviteter endast en tisdagsaktivitet bland andra, i konkurrens med Leos Lekland och tv-spelet. Och visst kan då ett litet presentkort vara ett trevligt bidrag.
Men föreningslivet erbjuder något annat, mycket större. Demokratisk fostran till den som dras med till klubbens årsmöte eller blir vald till en styrelse. Skolning i att organisera, när teaterföreställningar och innebandycuper ska genomföras. Att gå från idé till verklighet, utan att vänta på att någon annan ska leverera det som önskas. Kanalisera sitt engagemang i strukturerade former, bortom Instagram-kampanjer och civil olydnad, och få ta ansvar för något som är större än en själv. Kanske också våga säga sin mening, begära votering, leda ett möte eller en hel organisation.
Det är inga småsaker, direkt. Utan för samhället brännande efterverkningar av det svenska föreningslivet, inlärda egenskaper som gör oss till goda medborgare, duktiga politiker och vassa ledare i näringslivet.
Regeringens övriga åtgärder gentemot det som ligger i mellanlandet mellan familjelivet och det offentliga tyder på samma slappa hållning. Medan barnen får sitt presentkort ska de vuxna tryggt vallas till ideellt arbete genom miljonsatsningen på ”volontärsamordning”. Ja, för vem orkar egentligen googla själv, eller gå fram till den som basar över soppkök, kyrkans barntimmar eller Missing People och ställa frågan: ”får jag vara med och bidra?”
Kanske är satsningarna på volontärsamordning och fritidskort ägnat att skrymma det faktum att de statliga stöden till föreningslivet, studieförbunden och folkhögskolor nu kraftigt minskar. Men dessa satsningar är i bästa fall ett slöseri med skattemedel, i sämsta fall en påskyndare till ungas och vuxnas passivisering.
De goda efterverkningarna av föreningslivet har nämligen inte någon plats i ett land där regeringen tror att föreningslivet är en beställningsvara, utskrivna som på recept, till unga konsumenter.