När utlänningslagen skärptes i fjol var konsekvenserna för utländska akademiker väl kända. Det blev betydligt svårare att få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Främst på grund av det nya kravet som förutsätter egen försörjning i minst 18 månader, ett krav som är svårt att leva upp till för akademiker som inleder sina karriärbanor med tidsbegränsade anställningar.

Nyligen rapporterade Universitetsläraren, medlemstidningen för Sveriges universitetslärare och forskare, om ytterligare ett bakslag. Flera utländska forskare som har fått tillstånd att jobba i Sverige behöver resa till sina hemländer för att ansöka om uppehållstillstånd för sina nyfödda barn.

Det är dåliga nyheter för akademiker som söker sig hit, men framför allt för Sverige som kunskapsnation. Samtidigt som den internationella konkurrensen om globala talanger hårdnar blir följderna att det blir ännu svårare att locka nyckelpersoner för landets innovationsförmåga.
 

Åtstramningen av utlänningslagen sker främst på grund av ett slarvigt arbete med att ta fram lagstiftningen. Regeringen lade fram förslagen till riksdagen och har därefter agerat senfärdigt med att åtgärda de negativa konsekvenserna. Det är inte heller första gången som "Sverigebilden" får sig en törn hos ledande akademiker runt om i världen. 

De omtalade kompetensutvisningarna har lett till att många utländska talanger tvingats lämna landet till följd av bagatellartade misstag från tidigare arbetsgivare. Även om det finns gott om argument för att Migrationsverket gör osedvanligt hårda tolkningar av lagstiftningen faller skuggan främst på regeringen och dess upprepade nonchalans när det kommer till att locka utländsk spetskompetens till Sverige.

Det nya bakslaget med skärpningarna av utlänningslagen är bara en i mängden. Det skadar Sveriges attraktivitet, och i förlängningen även akademin och näringslivets möjligheter att rekrytera och behålla ledande akademiker från världens alla hörn. 

I själva verket borde vi försöka få fler akademiker att komma hit såväl som att stanna kvar. Idag väljer bara en av fyra inresande akademiker som har avlagt sin examen i Sverige att stanna kvar i landet för att arbeta. Det är på tok för lite och innebär dessutom att svenska företag och lärosäten går miste om internationella perspektiv och lärdomar. Med tanke på den strikta lagstiftningen lär andelen knappast att öka. 

Flera rektorer för svenska lärosäten har vittnat om att doktorander börjar se sig om efter forskartjänster i andra länder. Förr eller senare kommer åtstramningen visa sig vara ett stort misstag.

Regeringens högtravande mål om att Sverige fortsatt ska vara en attraktiv kunskaps- och forskningsnation spelar en mindre roll om man ständigt sätter käppar i hjulet för utländska akademiker som vill komma hit och stärka landets konkurrenskraft. Resultatet av tvetydiga signaler och oförutsägbara myndighetsbeslut blir att forskare nedprioriterar Sverige och att vi blir ett fattigare land.