De riktigt stora städerna i världen som London, Paris, New York och Tokyo, har alla gemensamt att de är välkänt dyra att bo i. En så pass stor och dynamisk stad blir som ett eget litet land vad gäller attraktionskraft och utbud och lockar därför i hög grad en internationell publik. Att söka ett jobb eller köpa en lägenhet i London innebär inte att konkurrera med alla i Storbritannien utan om att göra det med hela resten av världen. Det är därför den typen av städer bli så dyra.
Stockholm håller sakta men säkert på att utvecklas mot att bli en liknade stad. Det är i dag tydligt den största och mest internationella storstaden i den nordiska regionen. Detta har medfört att Stockholm sakta men säkert börjar närma sig städer som London vad gäller pris för exempelvis bostäder. Det är i sig en naturlig utveckling och inget man nödvändigtvis behöver vara enbart negativt inställd till. Politiska försök att detaljreglera fungerar sällan bättre än tillgång och efterfrågan, utan skapar andra snedvridande effekter.
Men det finns en del till den här frågan som gör den lite mer komplicerad. Priser på bostäder i Sverige i dag styrs inte av marknadsekonomin utan har redan en rad politiska regleringar som i sin tur har drivit upp priserna. De senaste tio åren har staten lagt på en rad regleringar på vilka lån människor tillåts att ta – med amorteringskrav, inkomsttak och liknande. Det har gjort att allt färre personer med genomsnittlig lön får möjlighet att köpa en bostad i exempelvis Stockholm.
Andra möjligheter finns, bara en, två timmar bort finns en rad sörmländska städer som både erbjuder god livskvalitet och mer rimliga bostadspriser. Nyligen utsågs exempelvis Gnesta till den bästa kommunen i Sörmland för unga att hitta bostad i, av Länsförsäkringar fastighetsförmedling. Därför är det så viktigt att pendlingen i länet fungerar väl och är integrerad med Stockholm.
För det är viktigt att även personer med samhällsviktiga yrken, som förskolelärare, poliser och butiksbiträden också kan leva och jobba i närheten av Stockholm. En stad kan inte bara bestå av it-konsulter och bankanställda, vars lägenheter köps som en investering. Alla städer måste också ha människor som får infrastrukturen att fungera.
Därför finns det skäl att ta den situation på allvar som Stockholms Handelskammare visar på i sin senaste rapport om att samhällsviktiga grupper inte längre kan köpa bostad i Stockholm. Framförallt är det begränsningar på hur mycket man får låna baserat på årsinkomsten, och kravet på amortering, som gör att det blir svårt för dessa grupper att bo i området. Av 100 000 personer som var med i undersökningen kunde 16 procent inte köpa en bostad i Stockholms län.
Så kan vi inte ha det i längden. Att pendla från en ort i exempelvis Sörmland är en bra lösning för många, men det måste också finnas ett visst utrymme för personer som inte är akademiker att köpa bostad även i Stockholm. Alla stora städer brottas med den här frågan och det finns inga enkla lösningar, men vi skulle åtminstone kunna se över de hårda svenska kreditreglerna för bostadslån. Så att man inte gör situationen än värre än vad den är.