Just nu pågår ett projekt med målet att så många utrikes födda småbarnsmammor som möjligt ska komma i arbete. Totalt satsas 20 miljoner kronor, utöver vanliga arbetsmarknadsåtgärder. Tyvärr verkar kulturvänstern göra sitt bästa för att skjuta satsningen i sank.
I slutet av februari hade föreställningen “Allt som glimmar är inte alltid guld” premiär på Södra teatern i Stockholm. Föreställningen är sprungen ur den somaliska poeten Faysa Idles dikter. Under hösten 2023 fick hon stor uppmärksamhet för sin självbiografi “Ett ord för blod” (Lind&co), där hon berättar om livet i utkanten av de kriminella gängen. Föreställningen som bygger på Idles poesi hyllas av DN:s scenkritiker Anna Håkansson som ger en känga till svenska politiker: “Att inte vara på plats och lyssna på uppmaningar som ”ge oss en möjlighet och ni ska få se vad vi är kapabla till” i en dikt som ”Välkommen in” är rentav dumdristigt.”
Vilka möjligheter är det vi förnekat de här tjejerna, som vi andra får? Tak över huvudet? Specialpedagoger? Studiebidrag, skolmat och gratis vuxenutbildning om de behöver komplettera sina betyg?
De allra flesta svenska högstadielärare skulle bli överlyckliga om en lågpresterande flicka som pratar dålig svenska stannade kvar efter lektionen och sa “snälla, hjälp mig att komma in på gymnasiet.”
“Ett ord för blod” är en av de viktigaste skildringarna av 2020-talets gängkrig. Och kulturvänstern älskar att hylla vingklippta kvinnor som rest sig ur askan. Men till skillnad från hur det kan framstå i svenska medier är det alltså mindre än en procent av alla utrikes födda kvinnor som har kopplingar till kriminella gäng. Jag upprepar: mindre än en procent.
De bästa förebilderna för ”ortentjejer” är varken gängdrottningar, influencers eller poeter. Det är de kvinnor som tagit ansvar för att hålla sig undan kriminaliteten, pluggat sig igenom högstadiet och gymnasiet och skaffat ett vanligt jobb efter att de tagit studenten. Stått i bostadskö, flyttat dit jobben finns, kanske pluggat vidare efter ett par år.
“Om min mamma fått bestämma skulle jag utbildat mig till sjuksköterska”, skriver Faysa Idle i epilogen till “Ett ord för blod”. Problemet är att ingen hade lyssnat på henne om hon hade valt att bli sjuksköterska. Att utbilda sig och tjäna sina egna pengar verkar aldrig bli fint nog för kulturvänstern.