I opinionsinstitutet Novus undersökningar har sjukvården rankats som väljarnas viktigaste fråga i snart fyra år. Den ställningen har bara stärkts under coronapandemin. Samtidigt har pandemin väckt en livlig debatt om sjukvården, och särskilt om de organisationer som är ansvariga för att bedriva vård: regionerna.
Liksom under förra hösten, när företaget Apotekstjänsts leveranser av förbrukningsartiklar uteblev till fem regioner inklusive Sörmland, visade sig regionernas krisberedskap vara undermålig när pandemin slog till. Lagren av skyddsutrustning sinade så snabbt att Region Sörmlands tjänstemän själva fick tillverka engångsvisir till vårdpersonalen med overheadfilm. Den sörmländska sjukvården blev också tidigt så pass hårt pressad att patienter med covid-19 fick skickas från Nyköping och Eskilstuna till Stockholm.
Är pandemin då ett tecken på att regionerna inte är lämpliga som huvudmän för sjukvården? Det verkar såväl Jimmie Åkesson (SD) som Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU tycka. Åkesson anser att coronapandemin ”visar hur svårt det är att driva en så viktig verksamhet som sjukvården är i över 20 regioner” (DN 29/5). SSU:s ordförande Philip Botström menar i sin tur att sjukvården är underfinansierad och att styrningen brister (DN 15/5). Sedan tidigare tycker även Kristdemokraterna att sjukvården bör förstatligas, och Moderaterna vill att frågan utreds.
Den som på allvar vill förbättra sjukvården bör dock gå försiktigt fram. Om det är något politiker gillar för att visa sig handlingskraftiga så är det stora strukturreformer. Samtidigt borde erfarenheterna från exempelvis skolans område, där både kommunaliseringen och friskolereformen fick oförutsedda konsekvenser, mana även de som är mest kritiska till dagens sjukvård till eftertanke.
Vad exakt är det staten ska ta ansvar för i sjukvården? Om det handlar om vilka läkemedel och behandlingsmetoder som ska användas så är det rimligt att staten sätter de villkor som ska gälla i hela landet. (Vilket staten för övrigt redan gör i dag genom olika riktlinjer.)
Om det däremot handlar om vem som ska driva sjukhus och om vem som ska bestämma var olika vårdinrättningar ska ligga är det långt ifrån självklart att staten är räddaren i nöden. Skulle riksdagen bli mer lyhörd än regionfullmäktige?
Det finns för all del områden där den statliga styrningen av sjukvården borde öka. Att se till så att det finns ett nationellt journalsystem, tillräckligt med utbildningstjänster för nya läkare och lättillgänglig information till patienter om var de kan vända sig för att få vård utanför sin hemregion är tre exempel på sådana områden. Men ett rent förstatligande är ingen universallösning på sjukvårdens problem. Mindre reformer kan vara nog så välgörande som en stor omorganisation.