Det har uppstått en liten debatt om skulpturerna på skolgården för den nya förskolan vid Träffen i Nyköping. Kritiken går ut på att skulpturerna kan uppfattas som skrämmande för små barn. Kanske för någon eller några, men sett till helheten är det inte så farligt. Se gärna intervjun med två femåringar på sn.se.
När jag var barn var jag rädd för både det ena och det andra. När jag var tre eller fyra var det tre fenomen som hamnade högst upp: troll samt Mårran och Isfrun från julkalendern Jul i Mumindalen. När man växer upp nära skog, eller i skog, är sådant som kan dölja sig bland mörka träd och mossbevuxna stenar inte svårt för fantasin att ta grepp om. Jag tycker nu inte att Jul i Mumindalen ska tas bort från alla offentliga kanaler, även om den då innehöll något läskigt just för mig. Som när ekorren stirrade isfrun i ögonen och dog.
En del av Muminberättelserna handlar ju på något sätt om att hantera rädslor eller egenheter. Jag minns numera den julkalendern mest som trist, inte främst obehaglig. Det finns garanterat andra som tycker att den var underbar. Just då, för dem.
En del av livet handlar om att bearbeta rädsla och rädslor. Som barn är vi olika och vad vi är rädda för varierar, precis som i vuxenlivet – det kan vara ensamhet, mörker, smärta, det okända eller andras elakheter. Det finns vuxna som är rädda för clowner eller skrämmande masker från kända skräckfilmer, men det är nog färre som ägnar dagarna åt att just oroa sig över Mårran eller Isfrun.
Oro och rädsla är inte alltid något rationellt eller välgrundat. Det finns alltid skäl att fundera över vad som kan upplevas som skrämmande i olika åldrar, men det går inte att skydda barn från allt och lite till. Inte ens på en förskola.