När FRA-lagen röstades igenom 2008 var protesterna massiva. I dag väcker förslag om att ge myndigheter ännu större övervakningsmakt knappt ens debatt.
Sommaren 2008 röstade en knapp majoritet i riksdagen för den så kallade FRA-lagen. Det var en uppslitande debatt, inte minst för Centerpartiet och dåvarande Folkpartiet som hyste starka kritiker till lagen som Annie Lööf, Fredrick Federley och Birgitta Ohlsson. Lagändringen innebar att Försvarets radioanstalt (FRA) fick rätt att avlyssna och övervaka en stor del av den svenska telefon- och internettrafiken. Den hårda kritiken mot det ursprungliga förslaget ledde dock till förbättringar av lagen. Bland annat kräver all FRA:s spaning tillstånd från Försvarsunderrättelsedomstolen, en specialdomstol som inrättades 2009 för att stärka integritetsskyddet.
Nu överväger regeringen att ge FRA större befogenheter. Den gamla grundregeln att åtminstone en av de som avlyssnas ska befinna sig utomlands kanske försvinner. Tanken är inte helt långsökt – det förekommer säkert fall där terrorister tar sig in i Sverige för att planera ett attentat på plats eller där utländska agenter kommunicerar inom landets gränser.
Samtidigt är det oroväckande att idén inte väcker större debatt, även om det inte finns någon färdig utredning än. Historiskt sett har FRA:s verksamhet varit tydligt inriktad mot utlandet. En förutsättning för att hela det motsträviga Centerpartiets riksdagsgrupp skulle rösta ja till FRA-lagen var också att spaningen inte bedrevs mellan personer som befann sig i Sverige, precis det som nu föreslås.
Sedan förra året finns dessutom en lag som gör det möjligt för FRA att dela uppgifter med Säkerhetspolisen och Polismyndigheten ifall de bedriver en förundersökning om exempelvis ett terrorattentat. Att det behövs ytterligare lagändringar nu är därför inte uppenbart.
Erfarenheterna från USA, där kriget mot terrorismen startade efter 11 september-attentaten, talar också mot förslaget. Förra året stängde myndigheten National Security Agency ner sitt kontroversiella program som lagrade inhemska telefonsamtal och SMS. Det hjälpte inte till att förebygga ett enda terrorattentat. Värdet av att följa i de fotspåren tycks vara begränsat.
Ibland måste staten kränka individers integritet för att skydda medborgarna. Frågan är hur det sker och om frihetsinskränkningen verkligen är motiverad. I samband med att FRA-lagen röstades igenom fanns det åtminstone en debatt om den frågan. I dag – när ingen politiker med självbevarelsedrift vill verka vek mot brottslingar och terrorister – har det skett en 180-gradersomvändning, även när nyttan av mer övervakning kan ifrågasättas.
Om en partner bad att få läsa dina meddelanden och se din sökhistorik på internet skulle det kallas kontrollerande beteende. Inte heller staten ska göra liknande saker utan riktigt goda skäl. Därför behöver förslag om att utöka statens förmåga att spana på våra liv mötas av ordentlig debatt, inte radiotystnad.