Staterna Azerbajdzjan och Armenien i det bergiga Kaukasus-området pendlar sedan decennier mellan begränsad konflikt och något lugnare perioder. Mellan 1991 och 1994 pågick ett mer fullskaligt krig, i fokus för konflikten stod området Nagorno-Karabach, en region med en majoritet av etniska armenier i sydvästra Azerbajdzjan.
För några dagar sedan blossade mer allvarliga strider upp, inklusive den sedvanliga propagandan från båda sidor om motsidans motgångar och förluster. FN:s säkerhetsråd har kallats till krismöte.
I bakgrunden finns tre större militärmakter, samtliga i realiteten auktoritärt-totalitärt styrda. Var och en agerar med egna strategiska intressen. Där Armenien backas upp av Ryssland har Azerbajdzjan täta band till Turkiet. Det islamistiskt styrda Iran gränsar till såväl Armenien som Azerbajdzjan, inklusive Nagorno-Karabach. Här finns en främst etnisk men även religiös dimension. Armenier är kristna och azerer muslimer, vars språk är besläktat med turkiskan.
När kriget rasade 1991-94 var det två post-sovjetiska republiker som stred med ofta föråldrad ex-sovjetisk materiel. I dag är det militärt betydligt mer upprustade aktörer som kan sätta området i brand. Risken är att en växande konflikt sprider sig, beroende på hur framför allt Turkiet och Ryssland, men även Iran agerar. En stat som kan hamna rejält i kläm är Georgien, som sedan kriget med Ryssland för mer än tio år aktivt har försökt närma sig EU, USA och Nato, men som ännu saknar skyddsgarantier från det hållet.
Den turkiska ledningens retorik har varit den mer oresonliga, konfliktorienterade, medan den ryska i någon form utåt försökt stämma konflikten i bäcken. Iran säger sig vilja medla. Smäller det på allvar, är det något som snabbt kan sprida sig och påverka betydligt mer än Nagorno-Karabach.