”Grön omställning” är ett slagord som hörts alltmer de senaste åren. Miljö är fortsatt en av de viktigaste frågorna, både för många medborgare och i praktiken för mänsklig fortlevnad på jorden.
Pandemin har samtidigt förstärkt känslan av kris och av nystart. En rad förändringar är på gång, så då kan vi lika gärna se över miljöfrågan i samma vända. När staten dessutom nu är beredd att satsa mer än någonsin tidigare, kan en del av detta gå till att säkerställa en positiv utveckling på miljöområdet.
I början av den här veckan lanserades regeringens hittills största satsning på gröna frågor i höstens budget, ett paket på tio miljarder till olika miljöreformer.
Paketet består av tre huvudsakliga delar samt några andra mindre satsningar. De stora dragen är följdande: Grön omställning inom industrin – med bland annat investeringar för att industriföretag ska kunna ställa om till hållbar produktion. Bidrag till projekt som ska öka den biologiska mångfalden – såsom bidrag till de som väljer att anlägga våtmarker. Ett antal satsningar på gröna transporter – bland annat höjd bonus-malus och ökad reduktionsplikt. Ytterligare mindre poster tillkommer som satsningar på lokala miljöprojekt, ombyggnationer av allmännyttan och satsningar på tågtrafik.
Tiotusenkronorsfrågan blir såklart hur kloka och välavvägda dessa satsningar är. Vissa är uppenbart symboliska. Som några hundra miljoner till fler cykelbanor, som bara räcker till någon kilometer bana eller ett stöd för att bygga om sin bil till fossilfritt bränsle som bara täcker 100 bilar.
En omställning av industrin är däremot en av Sveriges viktigaste miljöfrågor. Investeringar i detta är ur den aspekten intressant politik, som dock fortfarande behöver utvärderas. Det är värt att komma ihåg att den viktigaste frågan för industrins omställning är tillgången på elektricitet. När alltmer elektrifieras kommer energianvändningen fortsätta att öka – och just nu har Sverige redan problem med elbrist i södra Sverige. Här behövs mer satsningar och en nödvändig diskussion om principfrågor som står utanför budgetramarna. Exempel på detta är kärnkraftens framtid eller nya regleringar för att kunna öppna nya gruvor i Sverige, vilket krävs för bland annat batteritillverkning.
Transporter är nästa stora fråga. Transporter står för en tredjedel av Sveriges utsläpp och att rå på dessa är viktigt. En högre bonus-malus på nya bilar är dock något tveksam som reform. Bevisen för att detta har någon större effekt är än så länge få. Höjd reduktionsplikt däremot, att blanda i biobränslen i allt fossilt bränsle för både bilar och flyg, är klokt. Det skapar en stabil och långsiktig efterfrågan. Även om man inte bör tappa bort slutmålet här, att fossila bränslen på sikt måste förbjudas helt och hållet.
Den fråga som kanske kommer anses vara minst intressant i debatten är dock en av dem som förtjänar mest uppmärksamhet. Frågan om att öka biologisk mångfald genom framförallt återställande av våtmarker. Mossor och myrar har en mycket viktig funktion för att binda mer koldioxid i marken. I Sverige motsvarar effekten lika mycket utsläpp som från hela vägtrafiken.
De svenska bönderna arbetar redan sedan länge med just sådant som att vårda våtmarker och ge jorden förutsättningar att binda mer kol. Att se deras insats och stötta dem mer aktivt i detta genom att betala ut ersättningar för det arbetet är kanske en oväntad, men samtidigt mycket bra miljöpolitik.