Vardagsbrott brukar det kallas: inbrott, stöld och bedrägerier. Det skadar egendom och skapar brottsoffer.
Covid-pandemin har försvårat mycket i vardagen, men inbrotten i vindsförråd och källare, främst i flerbostadshus, ökade ifjol. Trots stora begränsningar av hur människor kan röra sig och med färre människor i rörelse.
Kränkningen i sig, känslomässiga värden i minnessaker och annat som stjäls är ofta något betydligt mer än andrahandsvärdet på det stulna. Brotten kostar också i form av minskad social trygghet, ökad oro och, kort sagt, en hel del rättmätig ilska.
Enligt Stöldskyddsföreningen ökade antalet källar- och vindsinbrott med 40 procent ifjol. Ett år där till och med cykelstölderna minskade. En förklaring är att förrådsinbrotten ofta har mer lokala förövare, är mer kopplade till missbruk och narkotikaberoende än till stöldligor som flyr utomlands.
Beroendet gör tjuven. Dörrar som inte stängs tillräckligt snabbt noteras. Det handlas med portkoder och stulna nycklar. Bostadsrättsföreningar och hyresvärdar brottas ständigt med riskerna och motåtgärderna, som inte är kostnadsfria. 2019 var Eskilstuna och Oxelösund de hårdast drabbade i Sörmland, medan Trosa var "säkrast".
Ungefär 1 av 100 sådana förrådsinbrott klaras upp. Alltför få åker dit.
Ordet som ska in här är: samhällsproblem och vardagsplåga. Lås och skydd kan alltid bli bättre, starkare och dyrare. Någonstans kommer även frågan om straffrabatter för mängdbrottslighet in, för de som faktiskt döms. För att bekämpa vardagsbrotten krävs ännu mer av vardagssamverkan – mellan bostadsägare, grannskap, polis och andra. Det krävs också mer sociala insatser för att bryta med ett aktivt drogmissbruk, exempelvis.
Tjuvens vardag måste bli svårare, den utsatta få mer hjälp. Det hänger ihop.