Förra året intervjuade SVT en kvinna som de kallade Malin, hon hade levt ihop med en man som utsatte henne för misshandel, hot och våldtäkter tills hon en dag lyckades fly. Han dömdes för brotten mot henne och hon tilldelades ett skadestånd.
”Malin” var dock själv tvungen att driva in pengarna, och när det framkom att hennes före detta sambo inte hade några tillgångar fick hon först gå till sitt försäkringsbolag, där hon fick ut en del av summan, sedan till Brottsoffermyndigheten där hon fick ut ytterligare en del. Men en tämligen stor summa saknades fortfarande, den gav hon upp om att få fram. Hon orkade inte driva processen. Efter rättegången med allt vad det inneburit, och efter att brutit upp sitt liv och fått skyddad identitet.
Det här är inte helt ovanligt för brottsoffer i Sverige. Offret själv har skyldigheten att driva in det skadestånd som de tilldelas. Att personer som begår svåra brott också är personer som inte har en stabil ekonomi och som saknar tillgångar är dock vanligt. 2018 fick färre än vart tredje brottsoffer ut sitt skadestånd från gärningsmannen. I stället blev det upp till brottsoffret att vända sig till andra instanser, som försäkringsbolag.
Inte ens om brottsoffret får ut hela sitt skadestånd är detta särskilt högt. Standarden i Sverige för grov misshandel är exempelvis 100 000 kronor.
Det här är bakgrunden till att den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali startade en egen privat insamling till de två pojkar som tidigare i år utsattes för den fruktansvärda misshandeln på en kyrkogård i Solna. Bara att läsa brotten som gärningsmännen är misstänka för, visar vilken obeskrivligt hemsk natt de två pojkarna gick igenom: människorov, synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt, övergrepp i rättssak. Även om gärningsmännen fälls för alla dessa brott är sannolikheten låg för att de ska ha de ekonomiska tillgångar som krävs för att betala skadestånden.
Därför startade Bali sin insamling, för att kompensera pojkarna för den risk som finns att de inte får tillräcklig upprättelse genom skadeståndet. Insamlingen gick över all förväntan, på relativt kort tid samlade Bali in två miljoner kronor till pojkarna. Initiativet har med all rätta hyllats i sociala medier. Men det är något som skaver med att en insamling som denna ens ska behövas.
Inget brottsoffer ska behöva vara beroende av initiativkraft och välvilja från personer med inflytande för att få en rimlig kompensation för det lidande de utsatts för. Att staten inte tagit detta ansvar från början är ett misslyckande för vårt rättssystem.
Det har tidigare diskuterats om Sverige borde införa samma system som man har i Norge, där det är staten som betalar ut hela skadeståndet till den drabbade, och att staten sedan har ansvaret för att driva den eller de processer som behövs för att få in pengarna. Flera partier i riksdagen är för, men Socialdemokraterna motsätter sig, med argumentet att det minskar individens incitament för att skaffa sig en försäkring. Ett märkligt argument, de allra flesta har försäkringar ändå, för att exempelvis skydda sig från olyckor. Och i fallet med ett skadestånd som man döms ha rätt till efter ett brott, är detta rimligen en del av rättssystemet, inte en privat försäkringsfråga.
Individer som gått igenom traumatiska händelser och blivit utsatta för brott borde inte förväntas hålla på och driva sina egna skadeståndsprocesser. Det är något staten borde ta ansvar för, redan från början.