I Frankrike har Albert Camus klassiker ”Pesten” blivit en storsäljare i samband med utbrottet av coronaviruset. Romanen, som publicerades första gången 1947 och utspelar sig i en stad som drabbats av en pestepidemi, säger mycket om hur ett samhälle reagerar på smittspridning.
Människorna i boken kan grovt delas in i tre kategorier. Den första gruppen låter livet pågå som vanligt, trots smittorisken. Varför ska de låta något osynligt fenomen sabotera deras planer? De tillhör ju inte ens någon riskgrupp.
Den andra gruppen, som representeras tydligast av prästen Paneloux, utnyttjar smittspridningen för sina egna syften. Paneloux hävdar att epidemin är Guds straff mot de otrogna. Paneloux vägrar därför att förlita sig på läkare.
Den tredje gruppen i ”Pesten” är de ansvarstagande, som precis som nu består av bland annat vårdpersonal och tjänstemän. Den gruppen kommer inte alltid att ha rätt. Corona-utbrottet är främst en folkhälsokris, men det är också en ekonomisk kris. Att avgöra vilka försiktighetsåtgärder som är nödvändiga för att minimera smittspridningen, samtidigt som de ekonomiska skadorna begränsas, är en svår balansgång.
Hur illa både corona-pandemin och den ekonomiska nedgången den medför blir beror på hur politiska ledare agerar nu. I efterhand kommer corona-krisen att dissekeras av både granskande journalister och oppositionen i riksdagen, men i denna stund krävs handling över blockgränserna.
Därför var det glädjande att Moderaterna och Kristdemokraterna inom loppet av några dagar ändrade tonläge och intog en konstruktiv oppositionsroll. M presenterade ett eget krispaket för att mildra de ekonomiska konsekvenserna av coronaspridningen, och regeringen hörsammade några av M:s förslag.
När coronakrisen var ett faktum tonade M och KD också ner retoriken om att regeringen har ”tappat kontrollen över samhällsutvecklingen” för att i stället uppmana alla att följa Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Efter mötet med alla partiledare den 11 mars betonade Ebba Busch Thor (KD) att ”Det har funnits en stor öppenhet och transparens från regeringens sida som är berömvärd”.
Kvar i missnöjeshörnan stod Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Åkesson sa sig vilja se politisk handlingskraft, och undrade varför regeringen inte kallat alla partiledare till möte en vecka tidigare.
Vid den tidpunkten befann sig Åkesson själv i Turkiet för att dela ut flygblad till migranter. Han missade därmed ett möte med den kommitté som ska utreda framtidens migrationspolitik, där alla riksdagspartier ingår.
Inte ens i sin hjärtefråga migrationspolitiken gör SD alltså grovjobbet i riksdagen, utan nöjer sig med uppmärksamhetssökande utspel. Inte heller i samband med corona-utbrottet har SD missat tillfället att försöka såga regeringen och svenska expertmyndigheter. I kristider är sådant beteende inte bara oseriöst, utan direkt oansvarigt.
Resten av mandatperioden kommer att präglas av hur corona-krisen hanteras. När det värsta är över måste den svenska beredskapen analyseras grundligt. Har vården till exempel tillräckligt med ansiktsmasker? Var sak har dock sin tid.
Nu behövs uppslutning för att hantera smittan utan att samhället urartar i hysteri. Som Albert Camus skriver i ”Pesten” så är det enda sättet att bekämpa sjukdomen, hur befängt det än låter, med anständighet och värdighet.