I januari 2020 drabbades den 49-årige tvåbarnspappan Fredrik Svedberg från Västerås av kraftig rethosta. När pandemin slog till ville han inte vara vården till besvär för lite rethosta, och när han ändå kontaktade sin vårdcentral i april ville de undvika fysiska besök. En lungundersökning fick vänta till i juni, och inte förrän i oktober kom Fredrik Svedberg på röntgen och fick beskedet att han hade lungcancer (Fokus 25/2).
Fredrik Svedberg är bara ett exempel på vad vård som skjutits upp under pandemin kan innebära i praktiken. Det handlar om vårdbesök som avståtts, operationer som ställts in och diagnoser som inte har ställts. Såväl politiker som fackliga organisationer har därför börjat tala om en vårdskuld, och myndigheter som Socialstyrelsen har i sin tur försökt sätta siffror på denna genom att jämföra antalet operationer 2020 med föregående år.
Enligt Socialstyrelsens utredning utfördes tre av tio operationer och övriga behandlingar inom specialistvården inte förra året. Samtidigt visar branschorganisationen Vårdföretagarnas siffror att Region Sörmland var den region i landet där andelen operationer minskade mest mellan mars och december 2020. Totalt minskade operationsvolymerna i Sörmland med över en tredjedel.
Sådana siffror ger dock inte hela bilden. Äldre som inte gått till vårdcentralen och vars krämpor har förvärrats eller patienter som går runt med odiagnostiserad cancer syns ännu inte i statistiken. Vårdskulden kommer därför att vara större än vad minskningen i antalet operationer, som är lätt att mäta, ger sken av.
En annan del av vårdskulden har med vårdpersonalens arbetsförhållanden att göra. Uttag av semester och komptid har minskat under det pressade år som sjukvården har haft, och på många håll i landet har personalens fortbildning i princip upphört. Det innebär bland annat att covid-19-patienter inte alltid behandlas med de senaste, mest effektiva metoderna (SvD 7/3).
Hur ska då vårdskulden hanteras? Sveriges Radio P4 beställde nyligen en opinionsundersökning av Novus, som ställde frågan om medborgare i olika regioner är beredda att tillfälligt betala mer i skatt för att beta av vårdskulden. Över hälften av sörmlänningarna svarade jakande på den frågan.
Problemet med frågeställningen är att premissen är felaktig. Det är inte pengar som är regionernas bristvara. Tack vare ovanligt generösa statsbidrag gick alla regioner med överskott 2020, och Sörmlands var procentuellt sett ett av de största (SvD 29/3). Som Bo Tideholm, Region Sörmlands divisionschef för kirurgi, säger så är P4:s fråga ointressant (SR 6/4): ”Vi har inget bekymmer med pengar, det är medarbetare vi inte har.”
Det skulle snarare behövas beslut på både regional och nationell nivå som gör det möjligt att utnyttja kapaciteten i hela vårdsystemet. Till exempel skulle regionen kunna direktupphandla vård, vilket är mindre omständligt än vanliga upphandlingar, och på så sätt snabbare kunna förlägga vissa operationer hos privata vårdgivare. Regeringen och riksdagen borde också ändra i patientlagen så att rätten att söka vård i andra regioner inte bara omfattar öppenvård, utan också slutenvård. Politiker som är ovilliga att fatta sådana beslut och låter vårdköerna växa kommer att få det hett om öronen när det är dags för val 2022.