Den delen av svensk ekonomi mår bäst av att slippa taktiserande. Formuleringen i uppgörelsen om att Sverige ska ha 100 procent förnybar energi till 2040-talet är förstås inte så helig att det inte går att justera. Om behovet skulle uppstå.
Ändå hoppar de två partierna av. Effektsökande, så klart. Sällan har det blickats så längtansfullt bakåt till den gamla kärnkraftsstriden som Moderaterna och Kristdemokraterna verkar ha gjort det senaste halvåret.
Det är bara det att den gamla striden är passé. Ordningen i energipolitiken blev frukten av att de fem partierna tog i hand för framtiden, tre Allianspartier och två rödgröna. Det var detta som Centerledaren Maud Olofsson en gång satte all sin trovärdighet på spel för femton år sedan för att ena Alliansen. Att få slut på tjafset.
Centerpartiet och Miljöpartiet accepterade att kärnkraften var en del av energimixen en lång tid framöver – och Moderaterna och Kristdemokraterna slutade officiellt att se förnyelsebara energikällor som underlägsna. Därefter anslöt sig Socialdemokraterna och Miljöpartiet 2011 till samförståndet. Frågan hade därmed avdramatiserats, till förmån för ett mer pragmatiskt förhållningssätt. Att sedan Liberalerna valde att stå vid sidan med gamla folkomröstningsplakat i tron att kärnkraften är viktigare än allt annat, såg främst ut som en valstrategisk positionering.
I det rådande nuläget går det att se andra strategiskt streckade linjer bakom den senaste händelsekedjan. Det finns konservativa krafter som driver på, med målet att manövrera bort Miljöpartiet men även Centerpartiet från inflytande. Samma aktörer brukar även ha lättsinnet att betrakta Sverigedemokraterna som en frisk fläkt. Om nästa steg från M och KD blir en utsträckt hand till SD så är planen fullbordad.
Sverige förtjänar bättre. Med kravet på mer kärnkraft till varje pris, oavsett utveckling av övriga energislag, puttas sol, vind och bioenergi direkt eller indirekt undan, på gammalt förlegat manér. Till förmån för en ökad förbrukning av uran till varje pris.
Avhoppet återideologiserar energipolitiken på ett onödigt sätt. Trots att energibranschen har varit helt med på vagnen bakom den breda uppgörelsen. Kärnkraftens kommersiella yta finns där redan. Det finns utrymme att bygga nya kärnkraftverk om ägarbolagen bedömer det som kommersiellt gångbart. Lita på kraften, om du tror att den bär.
Den starkaste effekten för framtiden är en bred enighet om energipolitiken, en god förutsägbarhet. Sverige behöver ha en stor, egen energiproduktion, med god marginal för den klimatomställning som väntar de närmaste decennierna. Det förnyelsebara – sol, vind och vatten – ska utgöra kärnan i detta. Prioriteras, om man så vill. Om det sedan krävs att målet om enbart förnyelsebart till 2040 behöver justeras och att tiden med kärnkraft ska förlängas, må så vara.
Att bygga nya kärnkraftverk är enormt dyrt. Sådant måste marknadens aktörer klara på egen hand. Det finns ingen anledning att binda upp skattebetalarnas pengar för att hålla framtida kärnkraftsproduktion under armarna. Skattemedlen kommer att behövas mer på annat håll. Ett sådant område är kraftdistributionen, överföringskapaciteten. Att det inte bara finns el utan att den kan ledas på ett smart sätt och i rätt mängd till alla delar av landet. Den frågan är viktigare än gamla strider om energiformer.