Sökandet efter den mest effektivt använda skattekronan är inte bara värdefullt. Det är ofta nödvändigt för att klara de kommunala uppdragen inom vård, skola och omsorg, liksom den myndighetsutövning som kommunerna har att utföra.
Därför gör Kommunutredningen, med deltagare från samtliga riksdagspartier, en stor sak av att vägen framåt består av så kallat frivilliga sammanslagningar av kommuner. Det räcker tydligen inte med det “frivilliga” utan det måste tydligen sockras med särskilt stöd för de kommuner som slår ihop. På den här punkten har Centerpartiet klokt nog anmält en avvikande mening. Riksdagsledamoten Peter Helander markerar att en strategisk samverkan mellan kommuner ska ses som det viktigaste förslaget för att öka kommunernas drift- och utvecklingskapacitet, inte sammanslagningar. Andra partier som också oroar sig för ökande avstånd mellan medborgare och makthavare borde dela den utgångspunkten.
Det prioriterade budskapet från den parlamentariska kommittén är tyvärr riktat åt annat håll. Fokus ligger på sammanslagningar före samverkan. Partierna som gärna bejakar stordrift – till höger och vänster - står i dag tydligen starkare i riksdagen än de som försöker värna de nära och lokala perspektiven. Som man röstar får man svar.
Om vi lyssnar till vad de lokala politikerna på kommunnivå i östra Sörmland har att säga är bilden av sammanslagningar betydligt mer negativ och fylld av skepsis. Egentligen är det bara Moderaternas oppositionsråd i Oxelösund, Dag Bergentoft, som vill se en utredning av att slå ihop Nyköping och kuststaden Oxelösund. I Trosa och Gnesta, med prövade erfarenheter av att bryta sig ur en storkommun, är det svårt att hitta någon röst som hävdar att en återgång till större kommunyta är något att längta efter.
I första hand är det nu inte dessa kommuner, med en större inflyttning än utflyttning, som är utredningens huvudsakliga problemformulering. Det är i stället bygder med vikande befolkningstal, där majoriteten i utredningen vill slå samman och skapa större enheter.
Om kommuner med minskande befolkning slås samman är det i princip inget som säger att de svåra trenderna vänds. Några uppgifter kan kanske finansieras mer effektivt än för en utsatt mindre kommun, men detta borde lika gärna kunna uppnås med smarta samarbeten.
Utredningen borde ha lyssnat mer på Sveriges kommuner och regioner, SKR, som idogt påpekat att rikspolitikens drömmar om kommunsammanslagningar inte har mycket till stöd i forskningen. I Sverige är det ofta stora avstånd redan inom utsatta kommuner. Vad hände med tron på det nära, det lokala? I denna tid, där så mycket av andra problemformuleringar – som tilltron till politikens möjligheter - beskrivs som ett ökade avstånd mellan beslutsfattare och de berörda.
Kommunen är den minsta enheten i det svenska demokratiska systemet, en följd av omfattande kommunsammanslagningar sedan efterkrigstiden. Att det har bildats nya mindre kommuner ur stora tillhör undantagen, som i Gnesta och Trosa.
Minns de misslyckade försöken att få till storregioner. Sammanslagningar på kommunnivå ger sällan några positiva effekter. Kommunutredningen borde ha fokuserat betydligt mer på möjligheterna till omfattande samverkan. Att flytta det nära helhetsansvaret längre bort är inte att föredra.