En av punkterna i det underlag som Centerpartiet kompromissade fram med nuvarande regeringen var ett reformerande av strandskyddet. Sedan dess har frågan om strandskydd varit en het potatis i svensk politik, där äganderätten ställs som motpol till allemansrätten.
Detta uppmålade av äganderätten och allemansrätten som en dikotomi är skadlig för debatten om strandskyddet. Att debatten därefter präglas av orealistiska mardrömsscenarion om en reformering av strandskyddet är ännu mer skadligt för den faktiska sakfrågan.
Strandskyddet kom till på 50-talet, i syfte att värna svenskarnas tillgång till vatten. Detta som i såväl hav som sjöar, till mindre bäckar och vattendrag. I praktiken innebär dock strandskyddet att ingen bebyggelse får ske inom ett avstånd av hundra meter från vattnet.
Till råga på allt återfinns ett antal praktiska exempel på hur strandskyddet lett till onödigt trubbel för alla inblandade. För sex år sedan rapporterade Nerikes allehanda om en golfbana i Örebro som skulle byggas om till villatomter. Där hade man, ett decennium tidigare, anlagt dammar som vattenhinder på banan. Dessa konstgjorda vattenhinder utgjorde senare ett hinder för de byggplaner som fanns. Detta tack vare strandskyddet.
Medan absurda fall som dessa i praktiken förhindrar en välbehövlig tillika hållbar nybyggnation försvarar Miljöpartiet och dess vänner strandskyddet med näbbar och klor. De hävdar allt som oftast att förslaget innebär en nedmontering av allemansrätten och att det hotar vår natur. Det som emellertid ofta glöms bort i debatten är att skyddet av områden med stora naturvärden fortfarande kan säkras samtidigt som strandskyddet reformeras. Detta exempelvis genom en kommunalisering av ansvaret för detta. Genom detta kan lokala beslutsfattare lättare peka ut närområden som anses vara särskilt skyddsvärda, vilket Centerpartiet drivit under lång tid (2014/15:1780).
Att möjliggöra för mer bebyggelse än vad som idag är tillåtet i nära anslutning till vatten innebär inte heller en nedmontering av allemansrätten. Det innebär snarare att tillgängliggöra för ännu fler att bo i nära anslutning till Sveriges mer än 50 000 mil av vattendrag. Att fler kan bygga småhus intill landets drygt 100 000 sjöar är i praktiken inte ett hot mot allemansrätten, även om den överdrivna bilden ständigt målas upp av strandskyddsförsvararna.
Som så mycket annat innebär inte förslaget som bråkas om i strandskyddsdebatten ett mardrömsscenario, där naturen och människors tillgång till denna utmanas och förstörs. Det innebär inte heller en nedmontering av Sveriges allemansrätt. Strandskyddet har mest blivit ett symbolpolitiskt debattparadis, där vanföreställningar och överdrifter har blivit regel snarare än undantag. Det är ett onödig debattspår som varken tjänar Sveriges befolkning eller för den delen naturen.