I fjol räknade Region Östergötland med att slå två flugor i en smäll. Med hjälp en digitaliserad vårdlösning skulle patienterna mötas av en chattbot i stället för en sjuksköterska på andra sidan luren. Målet var att både spara pengar och öka tillgängligheten. Efter flera missbedömningar visade det sig dock att det inte bara var en ogenomtänkt lösning, utan också en ineffektiv sådan. Tjänsten tog större resurser i anspråk jämfört med att bedöma patienternas tillstånd med hjälp av ett telefonsamtal – som de hade gjort sedan en tid tillbaka (DN 9/5).

Missbedömningen i Östergötland är inte ett unikt fall. Ett dussintal regioner har redan infört liknande system och har efter ett tag inte sällan stött på motsvarande problem. Viljan att digitalisera grundar sig i besparingspotentialen som tekniska lösningar kan erbjuda i offentligt finansierade verksamheter. Inte minst är potentialen lockande för regionpolitiker som försöker vända på varje krona för att undvika att skära ned i kärnverksamheter. Men bara för att möjligheten att digitalisera uppenbarar sig, betyder det inte att det alltid är rätt väg att gå. 

Att digitalisera utan att förstå hur behoven ser ut hos både medarbetare inom hälso- och sjukvården eller medborgare med vårdbehov kan leda till mer skada än nytta. En sådan farhåga har lyfts om det digitala vårdsystemet Millenium som tids nog ska rullas ut i Västra Götalandsregionen och Region Skåne. 

I tidningen Sjukhusläkaren har flera överläkare i Skåne uttryckt en oro för att läkarna haft svårt att vinna gehör för hur deras behov faktiskt ser ut när de mötte it-konsulter från det upphandlade bolaget. Risken är således att det nya it-systemet, som kostat regionerna flera miljarder kronor, varken är anpassat för sjukhuspersonal eller patienter (20/11-23).

Samtidigt finns ett skriande behov av digitalisering som faktiskt löser vardagsproblemen i vården. Allt från it-system som inte är synkroniserade till bristande journalsystem, vilket leder till att sjuksköterskor och läkare får mindre tid med patienter. För att inte tala om det generella digitaliseringsbehovet i Myndighetssverige, vars brister gör sig påminda varje dag som Polismyndigheten, regionala sjukhus och kommunala socialtjänster i brist på andra alternativ fortfarande använder telefaxen. 

Tiden och tekniken har sprungit ifrån vissa delar av den offentliga sektorn, samtidigt som digitaliseringsvurmen och benägenheten att snabbt ta tillvara på nya tekniska lösningar lett till system som inte är behovsanpassade för verksamheterna. Lärdomarna från å ena sidan chattboten, och å andra sidan faxens ovilja att gå i pension är inte särskilt komplicerad: vinsterna med digitaliseringen uppstår inte genom käcka it-konsulter eller mångmiljardupphandlingar som leder till en rad nya problem. Digitalisering saknar ett egenvärde, det är i stället en metod som i första hand ska underlätta, effektivisera och skapa nytta – för både medborgare och anställda.