Den senaste tiden har flera koranbränningar i Sverige lett till starka reaktioner i omvärlden. Att det är enskilda provokatörer som legat bakom bränningarna har spelat mindre roll. Främst på grund av att den falska informationen som kablas ut har målat upp en falsk bild av att såväl regeringen som det svenska folket står bakom handlingarna.

Fenomenet är mer känt som desinformation. Enligt regeringsföreträdare finns dessutom tecken på att desinformationen i det här fallet underblåses av ryskstödda aktörer (26/7). Allt i syfte att destabilisera säkerhetsläget, leda till en ökad hotbild och ökad splittring i Sverige.

För tillfället kan regeringen inte göra mer än att försöka släcka bränder. Men eftersom desinformation länge har varit ett verktyg för att skada och splittra, och knappast kommer att avta, är frågan vad svenska myndigheter kan göra för att stå bättre rustade inför nästa påverkansförsök av utländska aktörer. Det första steget är att dra lärdomar av tidigare fall.

Tidigare i vår publicerade Försvarshögskolan en rapport som går till botten med den stora LVU-kampanjen 2022. Desinformationen om LVU (lagen om särskild vård av unga) hade sin grund i att försöka sprida en bild om att socialtjänsten riktar in sig på att omhänderta barn med muslimsk eller utländsk bakgrund.

En viktig slutsats som forskarna betonar är att reaktioner på desinformation sällan är den bästa metoden. Det är mer framgångsrikt att redan ha jobbat proaktivt med att bygga tillit.

Inte minst bland de som befinner sig i utanförskap och varken behärskar det svenska språket eller har ett särskilt stort förtroende för – i det här fallet – socialtjänsten. Det är i många fall svenskar som inte har Aktuellt, Ekot eller den lokala morgontidningen som sina främsta nyhetskällor. I stället konsumerar många med utländsk bakgrund som inte lyckats etablera sig i samhället nyheter via sociala medier och tv-kanaler från sina hemländer.

Forskarna vid Försvarshögskolan menar att tidigare forskning pekar på att bristande tillit går hand i hand med språkliga hinder. En viktig nyckelfaktor är därför att skapa förtroende för myndigheter bland personer som befinner sig i ett socialt utanförskap.

Då behöver det exempelvis finnas lättillgänglig information på flera minoritetsspråk. Man kan visserligen argumentera för att det riskerar att sända en signal som leder till att färre behöver lära sig det svenska språket.
Men det är ett signalvärde som låter bättre än vad det faktiskt innebär i praktiken. I de allra flesta fall kan personer i utanförskap översätta allt från lagstiftning till myndighetskommunikation med hjälp av släkt, bekanta eller mobilappar. I det här fallet handlar det uteslutande om att sänka trösklarna för att ta del av viktig information.

Inför nästa våg av desinformation behöver kommuner därför ha sett till att ha agerat förebyggande från allra första början. För oavsett om det handlar om yttrandefrihet eller lagstiftning som är till för att skydda barn, är det tydligt att hög tillit till offentliga institutioner fungerar som första linjens försvar.