Debattduellen mellan Nyamko Sabuni (L) och Ebba Busch (KD) om äldreomsorg i Agendas partiledardebatt blev den mest gemytliga. 

Kom tillbaka till borgerligheten, sa Busch längtansfullt. Tillbaka från vad? Vem är borgerlig? Inte ens ”alltid emot Socialdemokraterna” fungerar. Ett tag var borgerlig en icke-socialistisk gemenskap i jakt på maktskifte. I dag är främst Vänsterpartiet ett socialistiskt parti. Dagens socialdemokrati omfamnar en hel del socialliberalt.

Är det borgerliga att kräva en riktigt hårdhänt migrationspolitik? Nej. Historiskt sett har Socialdemokraterna och Moderaterna legat närmast varandra om att invandring ska begränsas hårt. Utan att S betraktades eller såg sig som borgerligt.

Är Sverigedemokrater borgerliga? Ogenerad populism är ingen borgerlig dygd. Är SD mer icke-socialistiskt än Liberalerna? Än Centerpartiet? Inte då. Även om L och C, liksom KD, har brottats med den borgerliga identiteten till och från.

Nationalism, då? Möjligen som en lös gemenskap med vida ramar. Det är bara femton år sedan Göran Persson-regeringen gjorde en grej av att kalla borgerlig kritik av socialdemokratisk politik som något osvenskt. Särskilt om kritiken var att lära av andra. Moderaterna vill i dag ha fler danska lagar mot gängbrott, exempelvis.

En borgerlig identitet kan lite lättare sökas i värnandet av näringslivets frihet och individuella meriter. Att föredra personligt ansvar framför det likriktande. En strävan efter likvärdighet hellre än exakt samma utfall för alla. Det är ett samhälle som bejakar bred strävsamhet inom en mångfald av resultat. Ett hårdnackat försvar för personligt ägande, polis och militär.

Borgerlig är en självbild. Det går alltså inte att komma tillbaka till det man redan är.