Har du hört den förut? Ja. Partiledardebatten i SVT:s Agenda (11/12) var en gapig förlängning av valrörelsen.
Spinn, spinn, spinn – till slut så snurrar allt kring sin egen axel. Svensk politik sitter fast i en alltmer uppskruvad valrörelse, i princip sedan 2014. De ytliga spelteorierna och plakatpolitik styr dagarna. Alla måste stå i hejarklacken. Långsiktigheten går förlorad: vi ser det i klimatpolitiken, i energipolitiken, välfärdspolitiken och integrationspolitiken. Allt är nu, inget är sedan.
Det är en följd av valrörelsens innehåll. De högljudda budskapen före valet i september var bara konkreta på låtsas. Vallöften såldes in utan täckning, med planer som inte hade gjorts.
Den nya SD-stödda regeringen fick därför börja med att backa från en hel det av det som de lovade göra direkt. Klart att till och med de egna fansen börjar undra. Mycket var prat, inget var klart. Var det bara en marknadsföringsploj? Ja, verkligheten kom emellan.
Bistert.
Vi såg i debatten också början till den förskjutning som ofta sker efter ett maktskifte. De fyra partier som nu styr tvingas försvara sig alltmer. Motattackerna mot andra blir alltmer nötta. Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) tvingas formulera om invanda budskap. Liberalerna är i konstant klyvning och SD njuter nog mest av läget.
Oppositionen behöver inte leverera så direkt, på samma sätt. Men den måste dra i konstruktiv riktning.
Centerledaren Annie Lööf gjorde sin sista partiledardebatt i SVT – och markerade självklart de områden där hennes parti valt att ta avstånd från forna alliansvänner som nu har köpt makten av Sverigedemokraterna. Det kommer ständigt att behövas gröna liberala röster som Lööfs om friheter, mänsklig migration och integration, inom ramen för det möjliga. För det handlar om människor. Inte en kollektiv klump som man antingen måste hata eller älska. Hållbara gemensamma lagar och lika rättigheter blir aldrig något omodernt. Värderingsfrågor är alltid i tiden.
Miljöpartiet verkar å sin sida ha vant sig vid att beskyllas för allt ont och Nooshi Dadgostars Vänsterpartiet är åter marginaliserat. Notera också att Socialdemokraterna inte har dragit några nya slutsatser sett till valförlusten. Magdalena Andersson (S) verkar mer vänta in väljarbesvikelser, främst hos SD-väljare i LO-leden. Och så länge opinionsvindarna går i hennes riktning lär hon inte göra något omfattande, även om det budskapsmässigt är tunt.
Bortom det eviga valrörelsens tjatter finns att göra. Hur förbereder vi samhället för de stora framtida utmaningarna? Då har vi inte råd med ett ständigt uppskruvat tonläge utan resonemang. Vem tar täten där? Lyft blicken. Vi har att forma en mer robust, tålig och lösningsflexibel vardag, med funktioner, rättigheter och egenansvar. För alla.