Ulf Kristersson och Moderaterna är oppositionens ledare. Han har ju samlat till sig både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i sällskap med Kristdemokraterna. Fast det är inte givet att detta gör honom till borgerlighetens givna uttolkare.
I en intervju med Expressen hävdar Kristersson att det är ”trams” att inte vilja förhandla med Sverigedemokraterna. Hans tidigare motstånd mot detta ska därmed också ses på samma sätt. När vet vi framöver om en moderatledare tramsar eller är jätteseriös?
Är det borgerligt att självklart vilja budgetförhandla med Sverigedemokraterna? Inte nödvändigtvis. Är det borgerligt att se Kristerssons tidigare avståndstagande till SD som ”trams”? Inte nödvändigtvis. Är Moderaterna en självklar uttolkare av ett brett borgerligt budskap? Inte nödvändigtvis.
Mandaten ger partiet dess tyngd. M väger tungt. Borgerligheten är samtidigt en vid samling. Om vi räknar in även de liberala väljare som mer sig som borgerliga än som vänster. Det var i den borgerligt liberala famnen som Allians för Sverige fann gemenskap. Kristersson låtsas som att han inte längre förstår detta.
För Moderaterna må det vara trams att inte vilja bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Det är inte det enda borgerliga svaret. Att det finns lägen när bred förankring i riksdagen är absolut nödvändig är en sak, som nu. Att det finns lägen där man måste göra överenskommelser som man helst skulle vilja slippa är en annan. Fråga statsministern. Men det är aldrig självklart.
Om Kristersson faktiskt vill läka relationerna till de två liberala partierna – där det finns gott om borgerliga väljare – kan han inte avfärda deras motstånd mot SD:s tankegods som "trams". Ordet han söker är "värderingar".