Det är inte lätt att förlora val, men det är jobbigt att vinna dem också. Framför allt när man har lovat mer än vad som borde ha varit rimligt. Därför blev också den nya regeringens första budget en antiklimax.
Det finns bra saker som regeringen nu får upp på bordet. Anslagen till totalförsvaret ökar, för att rusta för den tid som är och kommer. Rättsväsendet får 1,5 miljarder. Det blir stimulansmedel för att öka tillgången på vårdplatser i regionerna. En permanent höjd nivå av a-kassan kan vara klokt inför en svag konjunktur. Ett jobbskatteavdrag för den som är över 65 och jobbar, är mer än välkommet, en ”borgerlig liberal reform”. Vägarna rustas, men pengarna tas från järnvägsunderhållet.
Det finns också saker som visar att det kostar att lova runt. Den här gången formas svekdebatten främst utifrån den infantila budgivningen mellan Tidöpartierna före valet om hur mycket bensinpriset skulle sänkas.
Drivmedelsskatt kan sänkas, till en viss gräns, om EU säger ja. Den mer beskedliga sänkning som nu faktiskt genomförs äter 6,7 miljarder av reformutrymmet. Någon sådan åtgärd hade varit nödvändig, oavsett regering. Regeringen behåller också den skattesänkning som gäller sedan tidigare, från det förra regeringsunderlaget, för jord- och skogsbrukets dieselkostnader.
Utöver det kan man förstås ta lätt på klimathotet och strunta i nyttan med en växande inhemsk produktion av biodrivmedel, vilket regeringen plus Sverigedemokraterna nu har gjort till sin stora grej. Men priset på fossila bränslen underkastas inte svenska vallöften. Det är vettigare att successivt minska beroende och behov. Med det krävs en annan politik.
Om oljekartellen OPEC, där många är diktaturer, bestämmer sig för att minska produktionen då går priset upp vid pump. Kriget i Ukraina, global inflation och så vidare – allt påverkar. Oavsett den svenska debatten.
”Ibland är verkligheten och spökar”, som Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson för SD, sade när han erkände att det inte blir någon sänkning av dieselpriset med tio kronor per liter under mandatperioden.
Läget är svårt, konstaterade finansminister Elisabeth Svantesson (M) när hon presenterade regeringens första budget. Ja, det var känt långt före valdagen. Regeringar har att prioritera noga – och basfunktioner först. Inte minst kommuner och regioner behöver ökade resurser i dyrtider – annars pressas det lokala skattetrycket uppåt. Höjningen av statsbidragen är sannolikt för liten. Det kan slå igenom på många håll, via höjda skatter och/eller hårdare sparkrav.