Ledare: Vi behöver bättre insatser mot självmord

När vi nu lämnar 2010-talet bakom oss kommer Tim Bergling, Avicii, vara ihågkommen som en av decenniets största artister. Hans musik spelades på klubbar och barer, i butiker och på radion i bilen i många år, de flesta kommer nicka igenkännande åt hans musik under lång tid framöver. Tim lever inte längre idag, han avslutade sitt liv i förtid och blev en av alla de 1 500 svenskar som avlider till följd av självmord. På torsdagen hölls en minneskonsert till hans ära i Stockholm med syftet att uppmärksamma psykisk ohälsa. 

1 500 svenskar är fyra människor per dag, långt fler personer än vad som avlider i exempelvis trafiken, men sällan lika omtalade. Organisationen Suicide Zero skrev en debattartikel om detta i veckan och konstaterade att denna siffra inte förändrats på tio år. Antalet personer som avlider genom självmord ligger tämligen konstant och är densamma som 2008. 

För att ta en allvarlig diskussion om självmord och hur de ska hanteras av samhället nämner Suicide Zero viktiga, konkreta, och tyvärr i opinionens ögon, lite tråkiga reformer. Som att sätta tydliga mål för minskat antal självmord, år för år och följa upp dessa. Eller att ta fram riktlinjer och handlingsplaner och implementera dessa på flera nivåer, såväl lokalt som regionalt. Det finns ingen anledning att inte lyssna på vården och de ideella organisationerna på den punkten och se över dessa förslag omgående.

Men i debatten behövs det även insikt om det större sammanhanget. Självmord ses ofta som direkt kopplade till den större frågan om ”psykisk ohälsa”, men så behöver inte alltid vara fallet. Människor kan också avsluta sina liv efter exempelvis en existentiell chock som dödsfall i familjen eller besked om en obotbar sjukdom. I många fall finns det dock en lång tidigare historia av komplexa problem med psykisk sjukdom och missbruk. 

Frågan är då, vilka av dessa ligger bakom vilken andel av fallen? Är det den någon särskild typ av självmord som ökat mer än någon annan? Vad är skillnaden mellan olika grupper? Och här är svaret: det vet vi för lite om. Faktum är att forskningen kring självmord och psykisk ohälsa i stort fortfarande är för låg. Den har inte prioriterats nog och vår kunskap är därför för dålig. Här finns en uppenbar brist på resurser. 

För frågan om ökad psykisk ohälsa är med stor sannolikhet väldigt komplex. Vi vet inte ens om vi verkligen mår sämre i faktiska termer eller om vi i dag är mer benägna att söka hjälp för sådant som tidigare sågs som en del av livet. Vi har inga klara svar på om mindre yrkesarbete och mer fysisk aktivitet skulle förbättra folkhälsan, eller om barn och unga mår sämre av att vara hemma kortare tid med sina föräldrar, eller om alla dessa faktorer kanske är individuella. 

Psykisk ohälsa är fruktansvärt komplext. Det är en typ av sjukdom som kan sakna samma enkla svar som en infektion eller ett brutet ben. Det är också en typ av ohälsa som saboterar för den som lider av den, eftersom en av effekterna kan göra oss mindre benägna att exempelvis söka vård och göra sådant som vi mår bra av. 

Vi kommer aldrig komma vidare med dessa frågor om inte kunskapen och forskningen ökar. Det borde arrangeras fler insamlingar till forskning på självmord och psykisk ohälsa som de vi har för rosa bandet eller blå mustaschen. Låt oss försöka förhindra ytterligare tio år av oförändrat antal självmord.