Det är också med hänvisning till den svensk-danska framgångssagan som den finska affärsmannen Peter Vesterbacka presenterat ett förslag om en tågtunnel mellan Helsingfors och Tallinn. Pendling med båt tar i nuläget ungefär två timmar. Med tåg skulle resan ta ungefär 20 minuter (YLE 17/9-19). 

Projektet är vågat av fler anledningar än dess monetära och geografiska storlek. En bro mellan två huvudstäder kan likt Öresundsexemplet bli ett värdefullt tillskott till regionen, men det kan också bli en fråga om nationell säkerhet, både i form av läge och investerare.

Finska viken är först och främst en militärstrategiskt känslig zon. För Ryssland är det öppningen mot Östersjön och därmed Europa. För att tunneln ska kunna byggas krävs det att det också byggs en artificiell ö mellan städerna. Bara det är en het potatis, då en sådan högteknologiskt känslig ö kan vara av säkerhetspolitiskt intresse för andra närliggande stater än enbart Finland och Estland.

För det andra återstår frågan om finansiärerna. Bakom förslaget består en betydande del av finansieringen av kinesiskt kapital. Kinesiska Touchstone Capital är redo att skjuta in 17 miljarder dollar i tunnelbygget som del av Kinas Sidenvägsprojekt (BRI). Det har skapats för att utöka och trygga dels kinesiska handelsvägar, dels Kommunistpartiets politiska målsättningar i omvärlden (Bloomberg, 31/7). 

Den estniska underrättelsetjänsten har i samma anda varnat för “den potentiella användningen av Kinas utländska investeringar för politiska ändamål”. Av samma skäl nekade den estniska regering nyligen Vesterbackas byggbolag att påbörja en miljökonsekvensstudie, samtidigt som finska myndigheter nekar till att staten skulle gå in med finansiering i projektet (DI 1/8). 

Framtidsutsikterna för projektet ser därför relativt dystra ut, åtminstone i rådande format och det är troligen den finansiella uppbackningen som är det största kruxet. Samma principiella problematik återfinns i diskussionen om 5G-nätet och Huawei. Med vetskapen om de kinesiska företagens obligatoriska koppling till kommunistpartiet ter sig alla former av säkerhetskänsliga projekt omöjliga att genomföra om EU samtidigt vill värna sitt demokratiska oberoende. 

Tågtunnlar och broar kan bidra till att skapa stora ekonomiska värden, men näringslivet måste acceptera att infrastruktursatsningar inte endast är en fråga om pengar, utan om storpolitikens innersta kärna. Samhällskritisk infrastruktur är ett av de demokratiska samhällenas viktigaste medel för att hålla gränsen mot diktaturernas maktsträvanden. Att medvetet låta demokratifientliga stater få en snabbköpt gräddfil in i Europas ådror skulle aktivt försvaga vår försvars- och säkerhetspolitiska motståndskraft för en lång tid framöver.