Det blir ingen vanlig Pridevecka i år. Vecka 31 brukar vara den som landets största Prideparad går av stapeln i Stockholm, med fester, utställningar, seminarier och så den stora paraden på lördagen. Av förklarliga skäl kommer inget av detta att bli av i år. Det blir en ”digital parad” och några andra arrangemang på distans men det säger sig självt att det inte är samma sak.
Sedan konceptet Pride etablerades i Sverige har många städer runt om i landet fått sitt eget firande och det är positivt på många sätt. Att frågan om HBTQ-rättigheter blir normaliserat i hela landet visar att det inte är något storstadsfenomen att stå upp för sin rätt att vara den man är. Men visst har det också funnits en särskild funktion med ett stort gemensamt Pride-firande. Många osäkra tonåringar genom åren har fått chansen i och med Pride att åka till Stockholm. Lämna sitt vanliga sociala sammanhang, gå på Pridearrangemang, få chansen att prova att vara något annan en liten stund, träffa nya människor upptäcka och uppleva nya idéer och nya sidor av sig själv.
Idag får Pride, som alla fenomen när de blivit tillräckligt stora, kritik från både höger och vänster. Från radikala som tycker budskapet blivit för urvattnat och kommersiellt. Från några kvarvarande konservativa som drar sin vanliga lans för att allt annat än den normativa kärnfamiljen är omoralisk. Men den kritiken till trots så kommer vi vara en hel generation med minnen av att ”Prideveckan” som koncept blev mainstream och en del av vår sommar, vare sig man ville bry sig om det eller inte. HBTQ-personer själva närvaro i samhället och i det offentliga rummet har under de senaste trettio åren blivit alltmer självklar, alltmer påtaglig. Och trots kritiken, alltmer accepterat.
Därför är det lite sorgligt att det inte blir någon vanlig Pride 2020. Ingen nyfiken men nervös tonåring kommer kunna åka iväg och titta på paraden. Ingen grå mellanchef får chansen att för en helg klä sig i rosa glitter och vandra genom Stockholm tillsammans med tusentals andra. I år är vi alla hänvisade till att sitta framför en skärm, som med så mycket annat denna vår, och vad än vi försöker intyga varandra så kan det aldrig vara samma sak. Närvaron av andra människor, vår sociala samvaro, är det som bäst av allt ger oss den där känslan av bekräftelse, på att det inte är vi som är konstiga, på att det finns andra där ute som känner samma sak. Det är en känsla vi alla nog behövt någon gång i vårt liv. Det är ytterst den vi går miste om nu och det är sorgligt i det lilla, i ljuset av allt annat som är sorgligt detta år.
Men situationen till trots så kommer Pride som idé att klara av även det här och vara tillbaka så fort det kan göras säkert. För frågorna är lika viktiga och diskussionen måste fortsätta. Vi har kommit långt i Sverige men det finns länder inom vår egen europeiska union där situationen för HBTQ-personer nu är på väg att försämras. Värderingsfrågor som dessa måste ständigt försvaras, även på hemmaplan när vi exempelvis har haft en ökad invandring från länder där den kulturella synen på homosexualitet är betydligt mer negativ än i Sverige.
Det är därför vi bör fortsätta att stå upp för Prides existensberättigande, det finns många där ute som behöver festivalen. För vilka det fortfarande är livsviktigt att få den där ventilen och den där chansen att vara sig själv. Förhoppningsvis kan alla som känner så, tillsammans med alla som bara vill ses och fira tillsammans, att ses i verkliga livet igen nästa år.