Förra lördagen, den 11 september, var det exakt ett år kvar till nästa riksdagsval i Sverige. Kriminalitet, trygghet och lag och ordning spås bli mycket viktiga valfrågor. Samtidigt är det politiska landskapet i förändring. Nu gäller det för samtliga riksdagspartier att visa för väljarna vilket parti som erbjuder bäst lösningar i de frågor som betyder mest.

I den rättspolitiska debatten dyker ofta begreppet “rättssäkerhet” upp. Förenklat kan det sägas handla om förutsebarhet och effektivitet i rättssystemet. Förutsebarhet handlar om att lagarna inte ska tillämpas på ett godtyckligt sätt gentemot den som ställts inför rätta. Vad gäller effektivitet finns det krav på snabbhet i det rättsliga förfarandet, men också på kvalitet i själva rättsskipningen. Denna försiktighet grundar sig i att individen inte ska utsättas för oproportionerligt ingripande åtgärder från statens håll. Rättssäkerhetsbegreppet ger alltså uttryck för mycket viktiga och grundläggande principer i en demokratisk rättsstat.

Vikten av rättssäkerhet har dock blivit ett tacksamt, om än något urvattnat, debattinstrument som vänsterdebattörer ofta nyttjar, eftersom det lätt kan slå ned motståndarens argument. Vem vill inte värna den demokratiska rättsstaten? Ofta utgår debatten från rättssäkerhet för gärningsmannen och därmed för rättsstatens skull, men bortser lika lätt från rättssäkerheten för det brottsliga förfarandets tredje part, brottsoffret.

Vems rättssäkerhet bör då prioriteras? Ett enkelt svar är att brottsoffrets intresse bör gå framför allt annat, eftersom offret utsatts för ett brott. Gärningsmannens intressen bör gå i andra hand, eftersom det är ett aktivt val att begå ett brott. I ett bredare perspektiv handlar rättssäkerhet på gärningsmannens sida om rättssäkerhet för hela rättsapparaten. Detta eftersom de principer som tillämpas på den aktuella gärningsmannen faktiskt kan komma att drabba en helt oskyldig människa i ett annat fall.

Det gäller att hitta ett system där rättssäkerheten för samhället – och därmed även gärningsmannen – värnas samtidigt som brottsoffrens rättssäkerhet värnas. Däremot bör inte gärningsmännen behandlas som en privilegierad grupp, vars rättigheter ges företräde framför tryggheten för brottsoffret. En brottsutsatt medborgare ska kunna känna förtroende för rättssystemet under hela processens gång – från anmälan till dom. Viljan att värna brottsoffrens intressen är inte synonymt med en strävan efter att montera ned rättsstaten. 

Att brottsofferperspektivet är det mest skyddsvärda borde det inte vara något tvivel kring. Att brottsoffrets situation på senare tid fått ett allt större utrymme i debatten, främst från högerhåll, är därför positivt. Däremot tenderar argumentationen ofta att enbart kretsa kring sådant som väljarna vill höra och som är lätt att ta till sig, som exempelvis högre straff. 

I själva verket är det mer komplicerat än så. 

Höjda straff för vissa brott är önskvärt. Brottsbalken, som stadgar regler om både brott och straff, är nästan 60 år gammal. Den författades under en tid då ordet “brottsoffer” inte förekom i svensk debatt och då forskningen om brottsoffer var närmast obefintlig. Eftersom brottsbalken har ett antal decennier på nacken har den också uppdaterats ett antal gånger, därför är den allt annat än enhetlig vad gäller straffskalornas utformning. Det behövs en grundlig översyn för att straffrätten ska stämma överens med en modern syn på olika brott och dess klandervärdhet.

Till detta ska läggas att det många gånger finns tillräckliga straffskalor, men att dessa sällan utnyttjas väl av rätten. När domstolen väl bestämt straffvärdet och därmed vilken brottsrubricering som är aktuell sker straffmätningen – bedömningen av hur långt straffet ska bli. I domstol har det genom åren utvecklats en praxis för hur detta ska gå till, vilket har gett en tendens att ofta hamna på den nedre delen av straffskalan. 

Brottsoffrens intressen får inte drunkna i ett hav av rättssäkerhetsargument. Inte heller ska de användas som slagträ för att motivera brottsbekämpande åtgärder som “låter bra” i gemene mans öra, för att vinna röster. Det är lätt att ropa på högre straff, men desto svårare att göra en slagkraftig valaffisch av juridiska teknikaliteter. 

Sveriges brottsoffer förtjänar en värdig och saklig debatt inför nästa års val. Hur vi agerar för att ta tillvara brottsoffrens intressen på bästa sätt, visar också vilket samhälle vi vill leva i.