När krispaketen för två år sedan avlöste varandra under pandemins första våg innebar en av förändringarna en höjning av både takbeloppet och grundbeloppet i a-kassan. Tillfälligt, sade man. Men som den framstående ekonomen Milton Friedman har slagit fast finns det ingenting så permanent som en tillfällig statlig åtgärd.

I sitt första maj-tal i helgen utfärdade statsminister Magdalena Andersson (S) mycket riktigt ett vallöfte om att permanenta de tillfälliga höjningarna av a-kassan. Det är fel väg att gå.

 

För det första skulle en höjning av a-kassan leda till högre arbetslöshet och sämre ekonomisk tillväxt. En forskningsöversikt genomförd av Finanspolitiska rådet visar exempelvis på entydiga resultat: en högre ersättning inom a-kassan leder till en högre risk för ökad strukturell arbetslöshet.

För det andra kan det framstå som att en höjning av a-kassan inte har särskilt konkreta effekter för den enskilde, utan bara erbjuder svängrum i vardagsekonomin. Men så är inte fallet. Enligt en forskningsstudie av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering ledde en mindre höjning av den finska a-kassan till en 20 procent lägre sannolikhet att anställas för arbetslösa. Den negativa effekten av förändringen försvann i samband med att den högre ersättningen upphörde fem månader senare. Den stora förändringen har två grundorsaker. Dels var mottagarna av det höjda stödet mindre benägna att aktivt söka jobb. Dels ledde den generösa ersättningen till att arbetssökande var mindre villiga att tacka ja till de jobb som väl erbjöds.

Slutligen är a-kassan avsedd att vara ett stöd under omställningen från arbetslöshet till arbete. Om man skulle mista sitt jobb är det varken önskvärt eller ändamålsenligt att man ska kunna fortsätta leva som tidigare under en längre tid, utan en tydlig avtrappning av stödet. 

 

Som forskarutbildad nationalekonom är Magdalena Andersson väl medveten om de negativa konsekvenser som en permanent höjning av a-kassan skulle resultera i. Men hennes tid som finansminister i Stefan Löfvens regering präglades av storslagna löften och få S-märkta reformer inom arbetsmarknadsområdet. De förändringar som väl genomfördes var antingen genomdrivna av Socialdemokraternas samarbetspartier, eller fyllde ett symbolpolitiskt syfte snarare än att ta itu med arbetsmarknadens större problem: kompetensbrist, höga anställningskostnader, och en stor klyfta mellan inrikes och utrikes födda.

När Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg ifjol skrev att Socialdemokraterna måste skaffa sig en politik för att ta itu med den rekordstora långtidsarbetslösheten hade hon en god poäng (13/3 -21). Risken är att ett idéfattigt regeringsparti genomför en mängd förändringar som varken leder till förbättringar, eller i värsta fall till och med ökar arbetslösheten.