I torsdags valdes Magdalena Andersson till Stefan Löfvens efterträdare som socialdemokratisk partiledare. Det betyder inte att statsministerbytet automatiskt löser sig. När Löfven avgår omvandlas hans regering till en övergångsregering. Den sitter till dess att riksdagen har utsett en ny regeringsbildare.
S-ledaren – den nuvarande finansministern – Magdalena Andersson kan inte räkna med vare sig Centerpartiets eller Vänsterpartiets goda vilja när riksdagen ska utse en statsminister. Den som vill ha något får betala för sig.
Det finns inget avtal om stöd till Andersson som regeringsbildare från något annat parti utanför regeringen. Krafter inom Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna påstår ofta att det finns två block i svensk politik, men det är inte så. Det är just därför det är osäkert hur Andersson ska bli statsminister.
Och än mer osäkert är det hur regeringens budget ska ta sig igenom riksdagens utskottsbehandling. Med två givna, fasta block hade detta redan varit avgjort. Budgetfrågan är dessutom något annat än omröstningen om ny statsminister.
I somras var det regeringskris. Vänsterpartiet omfamnade Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna för att sparka regeringen Löfven. Januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna avslutades och L under Nyamko Sabuni vägrade ta upp det igen. Löfven var därför tvungen att söka nytt förtroende från riksdagen, med nya förutsättningar.
Det slutade med att Centerpartiet – och dess partiledare Annie Lööf – gjorde upp med regeringen om att två för landsbygdens viktiga reformer från januariavtalet skulle komma på plats – och släppte därför fram Löfven. Det ska bli lättare att bygga strandnära i större delen av svensk landsbygd. Ägarens rätt i skogsbruket, fler än 300 000 svenskar äger egen skog, ska tydligt stärkas jämfört med nuläget.
Vänsterpartiet – och dess partiledare Nooshi Dadgostar – släppte också fram Löfven, utan ett avtal. Detta efter att ha sänkt hans föregående regering. Nu vill V ha betalt och återupprätta de rödgrönas koalition. Där passar inte Centerpartiet in – på rent sakpolitiska och ideologiska grunder. C vill varken ha vänsterpolitik eller SD-politik, därav dagens position som fri spelare i mitten.
När Magdalena Andersson ska köpa stöd för att få tillträda som statsminister är det två separata uppgörelser med C respektive V, oberoende av varandra. Att sedan säkra ett bredare stöd för budgeten, det blir betydligt svårare.
Löfven-Lööf-avtalet i somras handlade enbart om att acceptera Löfven som statsminister. I gengäld skulle reformerna för skog och strand komma på plats snarast. Hette det. Så har inte skett. En tung faktor är att Miljöpartiet inte vill ha det som Centerpartiet har gjort upp med Löfven om.
Ett "tack för att du väntar", funkar inte längre. Kohandel kräver leverans.
Ska Magdalena Andersson bli statsminister genom att Centerpartiet avstår från att rösta nej i riksdagen, då måste först och främst landsbygdsreformerna bli verklighet.
Ett bredare stöd från Lööf för Andersson-regeringen, det är en helt annan femma. I slutänden kan det visa sig ogörligt. Men om Magdalena Andersson fullt ut delar Löfvens tro på att ett socialdemokratiskt samförstånd med ett grönt, liberalt mittenparti som Centerpartiet är till nytta för Sverige, då har hon förstås att markera detta. I ord och i handling.