Viltpopulationerna i Sörmland måste minska

Att få ordning på vilt i länet är både en ekonomisk fråga och en säkerhetsfråga.

Viltbestånden måste minska i de områdena där de förstör för sin omgivning.

Viltbestånden måste minska i de områdena där de förstör för sin omgivning.

Foto: Anne-Marie Karlsson

Ledare2024-07-17 06:00
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Sörmland är det län i Sverige som drabbats hårdast när det kommer till skador orsakade av vilt på jordbruksmark. Miljonbelopp förstörs årligen och läget är så illa att flera lantbrukare funderar på att ge upp. Addera därtill en vargpopulation som är svårförenlig med närboende där tamdjur, särskilt får och jakthundar, riskerar att dödas – och vi har en ohållbar situation.

Vildsvinsstammen ökar. Nya vargrevir har etablerats i Sörmland så sent som i februari detta år. Den stora mängden vilt kostar lantbrukare stora summor, orsakar en ökning i antalet trafikolyckor och riskerar också Sveriges självförsörjning. Det är allvarligt.

Lösningen är självklart inte att utrota vildsvinen, hjortarna eller vargarna. Men där de vilda djuren negativt påverkar sin omgivning måste beståndet minska. Särskilt viktigt är detta i Sörmland där de gröna näringarna spelar en avgörande roll för länets ekonomi och välmående. Det är lätt att sitta inne i stadskärnan och tänka att en ökad jakt inte alls behövs. Men för de som dagligen lever med oron att få sina djur sönderrivna av vargar eller sina skördar uppätna av hjortar är behovet uppenbart. Och det borde vara en fråga som engagerar fler – alla behöver äta och då är livsmedelsförsörjningen A och O. I synnerhet i en orolig omvärld.

Det behövs en hållbar viltförvaltning som i större mån tar hänsyn till de människor som bor och verkar i de områdena där djuren finns. Därtill behöver det regionala inflytandet över jaktregler förbättras eftersom viltstammarna ser helt olika ut runt om i landet och förutsättningarna skiljer sig åt. I synnerhet ska EU ska hålla sig borta från att fatta beslut där de saknar kunskap om nationella och lokala kontexter.

Den nationella jaktpolitiken rör på sig, men tyvärr för sakta och frågan hamnar sällan överst på agendan. I mars redovisade Naturvårdsverket de nya riktlinjerna om skyddsjakt av varg. Som tur är har de nya riktlinjerna underlättat för möjligheten till skyddsjakt, bland annat genom att sänka nivån för när skyddsjakt kan beviljas efter angrepp från fyra angrepp till två angrepp under en 12 månaders period. Mer behövs dock. Handläggningstiderna behöver förkortas och vildsvinsjakten öka.

Vi kan inte fortsätta ha lantbrukare som ständigt är oroliga för att deras produktion kommer skadas av vilt eller jägare som inte vågar släppa sina hundar lösa – och därmed kanske inte jagar alls vilket försvårar den nödvändiga viltvården. Ett helhetsgrepp om jaktpolitiken behövs därför.

I jaktfrågor behöver givetvis många intressen värnas samtidigt, men lantbrukares möjlighet att bedriva sin näring måste skyddas starkare – för allas vår skull.