I dag är det Förintelsens minnesdag. Den högtidlighåller minnet av offren för den nazistiska utrotningspolitiken, de människor som systematisk-byråkratiskt valdes ut för att mördas, män, kvinnor och barn med en gemensam nämnare, en etnisk tillhörighet.
Antisemitismen, hatet mot människor av judisk härkomst och tillhörighet, tog klivet in i den industriella åldern. Förövarna var inte bara blodtörstiga individer med egenskaper som öppet kan avslöja eller signalera en inneboende ondska hos en människa. Förintelsen i sig var ren och skär ondska. Den hämtade näring ur århundraden av mytbildningar, underblåst rasism, upplopp och pöbeldrev. Men alla som ställde sig i ledet och bidrog till mördandets ordning, struktur och genomförande såg sig garanterat inte som onda, trots det fasansfulla uppdraget.
Det finns många som numera vill glömma det som skedde där på hemmaplan, medan deras förfäder levde vidare, enskilda såväl som stater. Glömskan bereder så lätt mark för förnekelser och omskrivningar av historien. Därför ska vi minnas. På många håll i landet högtidlighålls minnesdagen, i Nyköping exempelvis med ett fackeltåg.
Det ska mycket till innan ett övergrepp mot mänskligheten likt Förintelsen var, åter kan dra fram över vårt Europa. Vi ser och hör små klungor av nynazister här och där marschera på demokratins gator. Det är en grav förolämpning mot alla de människor som fick sätta livet till 1939-1945 och de som överlevde, men också en påminnelse till oss alla som medmänniskor.
Minnet av offren manar oss att aldrig underskatta massmördandets idéer, den avhumaniserande rasismens kraft. Visa att du har förstått, att du förstår och aldrig kommer att glömma. Det hedrar dig som människa.