Nyligen presenterade Tidösamarbetet det senaste lagförslaget i raden tänkta att bekämpa den organiserade brottsligheten. Förslaget innebär att Polisen från den 1 mars ska få möjlighet att upprätta så kallade visitationszoner. En sådan innebär att polisen i ett område ska få möjlighet att utföra kroppsvisitationer, utan någon konkret brottsmisstanke. På presskonferensen där förslaget presenterades lyftes klädstil fram som en möjlig grund för visitering. Förhoppningen är att zonerna ska bli ett effektivt verktyg för att konfiskera vapen och förhindra brott.
Förslaget har utretts på ganska kort tid, tre månader. Bland kritikerna i remissvaren finns flera kommuner, Justitieombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen. Justitiekanslern menar att förslaget kan stå i konflikt med Sveriges grundlag och Europakonventionen. Å andra sidan visade flera instanser stöd för förslaget, inklusive polisen.
Trots allt har förslaget sina begränsningar. En sådan är att det krävs åklagarbeslut för att skapa den och beslutet får som mest gälla i två veckor. Vidare behöver zonen också vara tydligt geografiskt begränsad och polisen blir skyldig att informera om att den upprättas. Det verkar alltså som att visitationszonerna kommer vara förutsägbara och därmed inte överraska någon som kan komma att påverkas av dem.
Detta gäller även de kriminella nätverk som åtgärden är avsedd att bekämpa, kanske till och med i ännu mindre utsträckning. De har ju det största intresset av att undvika sådana zoner. Några som inte har det däremot, är de boende i lokalområdet. Alla som inte har något att dölja. De kan behöva stå ut med godtyckliga polisiära ingripanden. Vad gör det med förtroendet för polisen? Detta särskilt i områden med jämförelsevis högre utanförskap, som Brandkärr i Nyköping. Där behövs ett ökat polisiärt förtroende som mest, inte minst för att förbättra brottsbekämpningen. Vidare finns det troligen få sätt som är mer effektiva för att förstärka bilden av ett bostadsområde som misslyckat och utan hopp om räddning.
Under presskonferensen framhölls Danmark, ett land med ett liknande system, som ett föregångsland. Den största fördelen där menar man är att zonerna tycks kunna kyla ned konflikter och förebygga impulsiva våldsbrott. Man kan dock fråga sig om inte samma effekt lika gärna skulle kunna uppnås med samma lokala polisnärvaro som zonerna medför, men utan stora integritetsintrång i medborgares vardag. Det råder även stor osäkerhet kring effektiviteten av zonerna och forskningen på området är begränsad.
Vad det i stället främst tycks handla om är att visa att man är beredda att gå långt för att minska de våra problem med gängrelaterad brottslighet. Till och med så långt att man inför ett förslag som inte har påvisad evidens, utretts på kort tid och per definition drabbar oskyldiga.