Ledare: Yttrandefriheten bryr sig inte om dina känslor

Under påskhelgen skakades Sverige av ett antal våldsamma upplopp i Linköping, Norrköping, Stockholm, Örebro, Landskrona och Malmö. Anledningen var en serie tillståndsgivna manifestationer där den danske politikern Rasmus Paludan, partiledare för det högerextrema partiet Stram Kurs, planerade på att bränna koranen. Polisen har nu gripit ett fyrtiotal personer, däribland minderåriga, till följd av upploppen.

Det borde få räcka att fördöma de som våldför sig mot polis och vandaliserar blåljusfordon, utan att först behöva rättfärdiga sina utgångspunkter och kommentera de moraliska aspekterna av Paludans manifestation. Tyvärr har den debatt som följt av upploppen fått ett annat fokus: yttrandefrihetens gränser i förhållande till religionsfriheten. Faktum är att Paludans aktioner ligger inom den svenska yttrandefrihetens ramar, vare sig man tycker eller känner att budskapet är fel. 

En namninsamling via “Mitt Skifte” med namnet “Att bränna en koran ska vara ett hatbrott” har skapats av Atilla Yoldas, skribent i bland annat Expressen. Namninsamlingen har i skrivande stund närmare 34 000 underskrifter och motivet är en ökad islamofobi i Sverige. Det stämmer dock inte, såsom Yoldas har formulerat det, att islamofobi är det vanligaste motivet för hatbrott i Sverige. Främlingsfientliga och rasistiska hatbrott står för 55 procent av antalet hatbrottsmarkerade polisanmälningar enligt BRÅ. Bland religiösa hatbrott är islamofobiska motiv dock vanligast, vilket naturligtvis är anmärkningsvärt.

Därtill gäller att “hatbrott” inte utgör en egen brottsrubricering enligt svensk strafflagstiftning. Hatmotiv kan dock utgöra en försvårande omständighet vid bedömningen av straffet för ett begånget brott. Paludan har inte genom att bränna sin egen koran gjort något brottsligt. Därför skulle det inte heller finnas något hatmotiv att utreda, ens om det uttryckligen stod i lagen att brännande av koranen utgjorde ett exempel på något som kännetecknar hat. 

Vad man verkar ha missat här är att precisera närmare hur ett förbud mot koranbrännande skulle genomföras i praktiken. Skulle enbart koranbränning utgöra ett eget brott? Menar man att koranen skulle få en särställning bland alla andra religiösa skrifter i Sverige?

Mårten Schultz framhåller i Svenska Dagbladet (17/4) att det inte står skrivet i sten hur yttrandefriheten i en stat i utformas. Inte heller är det oförenligt med ett rättighetsperspektiv att ge religionsfriheten mer eller mindre långtgående skydd till men för yttrandefriheten. I slutändan är det politiken som sätter juridikens faktiska gränser.

Är det då, rent politiskt, önskvärt att brännande av heliga skrifter förbjuds till men för yttrandefriheten? Svar: Nej – inte för budskapets skull, men för just yttrandefrihetens skull. Det kan låta som ett cirkelresonemang. Värna yttrandefriheten för att värna yttrandefriheten. Men faktum är att yttrandefriheten har ett inneboende demokratiskt värde. Det är en universell rättighet som tillkommer var och en, och som dessutom skyddar utövandet av religion. Att inskränka den vore ett nederlag för den svenska demokratin.

Paludans koranbrännarturné hade även ett stopp i stadsdelen Råslätt i Jönköping. Denna sammankomst skilde sig dock från de övriga. Råslättsborna utnyttjade sin grundlagsskyddade yttrandefrihet och anordnade en fredlig motdemonstration. Några satte sig och bad på torget och utövade således sin religions- såväl som yttrandefrihet. Koranbrännaren fick sedan ingen ytterligare uppmärksamhet. Ingen skadad, inga bilar brända. 

Allt var i sin ordning.