Den tidigare moderata Europarlamentarikern, riksdagsledamoten och partisekreteraren Gunnar Hökmark, anser att den nya ”högern” som skördar framgångar i val och på sociala medier inte är borgerlig.
Tidigare moderata Europarlamentarikern, riksdagsledamoten och partisekreteraren Gunnar Hökmark har fattat det. Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad likaså. Den nya ”högern” som skördar framgångar i val och på sociala medier är inte borgerlig.
Nej, den är inte ens höger i traditionell bemärkelse.
Några som däremot inte verkar ha fattat är våra tre regeringspartier. Varken Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) eller Johan Pehrson (L) har ju några problem att samarbeta med Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson, i alla fall är det inte något de signalerar utåt till väljarna. Detta trots att SD på många sätt är en del av denna nya ”höger” som inte alls är höger.
”Varken Trump eller de som nu sluter upp bakom honom är höger, de utgör bara en kulturkrigets spegelbild till den vänster de i sin ilska ser som viktigare än verkligheten”, skriver Hökmark i en debattartikel i Aftonbladet (22/1).
Han menar att Donald Trump, nu ivrigt påhejad av Teslas ägare Elon Musk, på punkt efter punkt bryter mot vad som borde vara högerpolitik. Viljan från Trump att använda den politiska makten för att angripa politiska motståndare, att inte respektera den internationella rättsordningen, att låta den starkes rätt gå före, är alla företeelser som Hökmark vänder sig emot.
Den nya högerpopulism som på sätt och vis bara är en spegelbild av den vänster den med sådan emfas avskyr, är dock inte bara ett amerikanskt fenomen. Den finns ju även här, både i Europa och i Sverige. I riksdagen representeras den av Sverigedemokraterna.
När Jimmie Åkesson konfronterades med uppgifter om trollfabriker gick han till frontalangrepp, helt enligt "woke-högerns" mall.
Att SD ingått ett samarbete med M, KD och L handlar inte så mycket om att de vill värna rättsstatens principer eller att de brinner för individens rättigheter. Det är möjligt att de brinner för reformer som gynnar företagande och ett sänkt skattetryck, men det är i så fall frågor som inte ligger överst på den sverigedemokratiska agendan.
Det finns också en rik flora av alternativa röster på sociala medier som förmedlar samma budskap. De är visserligen i opposition mot vad som betecknas som vänster i svensk politik, men de är samtidigt långt ifrån att vara traditionella högerröster.
Peter Wennblad, ledarskribent på Svenska Dagbladet, har förtjänstfullt uppmärksammat detta (SvD 7/1). Han skriver precis som Hökmark om hur den nya ”högern” blir en spegling av den woke-vänster de så innerligt hatar. Hur de ägnar sig åt ovetenskapliga cirkelresonemang: ”när sakpåståenden motbevisas, som att medier ägnat sig åt systematisk mörkläggning av ett skeende vidhåller woke-högern att de ändå är sanna”.
För svensk del exemplifierar han med hur debattören Henrik Jönsson felaktigt försöker leda i bevis hur enkelspårig svenska mediers USA-bevakning varit, men sedan inte bryr sig om att inslag och artiklar snarast visar motsatsen.
Samma sak ägnade sig för övrigt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson åt när han bemötte TV4-programmet Kalla Faktas avslöjanden om SD:s trollfabriker med att det bara var ”en gigantisk påverkansoperation från det vänsterliberala etablissemanget”.
Att få bilda regering och hålla Socialdemokraterna borta från makten i all ära, men förr eller senare måste våra regeringspartier fråga sig om det verkligen är värt att hålla fast i samarbetet med Sverigedemokraterna.
I grund och botten handlar det om vad de tycker är viktigast och vad de vill erbjuda väljarna. Vill de kunna vara samma reformkraft som alliansregeringar var och som många borgerliga väljare förväntar sig? Eller är det viktigare att nolla den nuvarande oppositionen från inflytande, även om det sker på bekostnad av de principer som i alla fall tidigare sågs som borgerliga?
Karl Rydå är politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning (lib). Den här texten har tidigare publicerats där.
