Dåvarande Alliansens partiledare 2014.
Titt som tätt dyker vår statsminister upp i tv, det enda som slår mig varje gång jag hör hans ansträngda skratt är: Gud vad jag saknar Reinfeldt.
Att det går dåligt för regeringen är inte direkt någon revolutionerande spaning, de flesta kan nog vara överens om att det inte går helt toppen på någon front. Elstödet kom sent och föll platt, den ekonomiska politiken kan som mest beskrivas som medioker, klimatpolitiken ska vi inte ens nämna. Dessutom så känns de flesta av våra ministrar rätt så oengagerade i förslagen de lägger fram. Jag har en teori om varför det är så – det är helt enkelt inte borgerlig politik de lägger fram.
Jag var ännu inte tillräckligt gammal för att förstå särskilt mycket om politik när Fredrik Reinfeldt var statsminister. Det kanske helt enkelt bara är så att jag är en hopplös nostalgiker, men jag tycker ändå att det fanns en annan kvalitet i den politiken som drevs då, eftersom den faktiskt var borgerlig. Politiken Alliansen drev då var framåtsträvande och visionär. Den som drivs nu handlar mestadels om slå vakt om det nuvarande systemet. Det saknas helt enkelt framtidstro i regeringens politik.
Det stora med Alliansen var att man inte bara lyckades vända utvecklingen och börja tackla stora samhällsproblem i form av arbetslöshet och passivitet. Man lyckades också tala om vart man ville att Sverige skulle vara på väg. I stället för att existera i skuggan av socialdemokratin så hade vi en engagerad och levande borgerlighet som hade gott om ny politik och nya förslag.
Det som verkligen skiljer agnarna från vetet är att kunna säga vad man vill åstadkomma. Den nuvarande regeringen borde ha tagit reda på var man vill att Sverige ska vara om 5, 10, och 20 år. Inte bara formulera vad man vill att Sverige inte ska vara.
Regeringen är duktiga på att prata om vad man ogillar. Men för alla normalt funtade människor är det självklart att vi inte ska ha skjutningar som avlöser varandra och skolresultat som sjunker som en sten
Precis som Ulf Kristerssons ansträngda skratt så känns det som att regeringens politik mestadels finns där för att fylla ut pinsam tystnad. Den finns där för att undvika kritik. Det finns varken glädje eller visioner i den. Vill vi komma någonvart så fungerar det inte att bara stå still och släcka bränder. Man måste helt enkelt våga drömma, man måste presentera en berättelse som handlar om framtidstro och optimism.
Ulf Kristersson skrattar (ansträngt?) med SD:s Julia Kronlid i riksdagens kammare 2022.
Reinfeldt var inte en perfekt människa, oavsett hur mycket det tar emot för mig att erkänna det. Hans politik var självklart anpassad efter den tid som han verkade i och den har så klart inte alla svar för att lösa dagens alla samhällsproblem. Men det finns ändå mycket att lära från den tiden. Det går att lära sig att ha framtidstro, det går att lära sig att inte ha en slavmentalitet gentemot Socialdemokraterna, och framför allt går det att lära sig värdet av att berätta vart man vill att Sverige ska vara på väg.
För att parafrasera en skånsk gammal skräddare. Vad vilja borgerligheten? Förutom att behålla regeringsmakten för sakens skull.
Jonathan Törnstrand är gästkrönikör i Eskilstuna-Kuriren (lib) och ordförande för Luf Sörmland.