Den 11 november kom det för 100 år sedan något nytt från västfronten. Vapenstilleståndet var ett faktum. Fyra år av skyttegravskrig med som bäst mycket begränsade framgångar till hiskeligt höga förluster var över – 1914-1918. Det som författaren Erich Maria Remarque så tydligt beskrev i sin berömda roman om krigets meningslöshet: Han föll i oktober 1918, på en dag, som över hela fronten var så lugn och stilla, att armérapporten inte innehöll mera än en enda mening: på västfronten ingenting nytt.
Det stora kriget - det första av två – var slut. Generationer av unga män hade förintats i det allt mer mekaniserade första världskrigets köttkvarn, i kamp om några meter jord och sten, en ofta blodblandad sörja eftersom den redan hade bytt ägare flera gånger tidigare. Från de söndertrasade fälten i norra Frankrike och södra Belgien skulle en fredens värld byggas.
Det gick inte så bra, till en början.
Versailles-freden blev på många sätt bara upptakten till nästa krig, ett än mer skoningslöst och brutalt än vad världen tidigare skådat, det andra världskriget. I dess spår växte 1900-talets två blodigaste och mest brutala ideologier fram, nationalsocialismen och kommunismen. Tankegods som på många sätt i första hand drevs till sin spets av lusten att bokstavligen förinta en på olika sätt definierad motståndare. Och där dessa vid ett ytterst ödesdigert tillfälle fann varandra i Molotov-Ribbentrop-pakten, som med några penndrag beseglade ett antal fria, mindre staters öde, det återupprättade Polen, de baltiska staterna, Tjeckoslovakien med flera. Värdet på människoliv relativiserades och urholkades - med Förintelsen som dess yttersta form.
Med Versaillesfredens Europa 1919 kom nationalismens mest negativa inslag att växa; särskilt den nationalism som hellre stängde ute än välkomnade fler, där viljan att förbättra det egna övertrumfades av lusten att demonisera någon annan. De hårda fredsvillkoren för tyskt vidkommande öppnade för revanschism och i spåren av djupt krisande ekonomi tog nazisterna makten.
Kriget härjade snart åter Europa. I dess spår fick inte minst etniska, språkliga och religiösa minoriteter betala ett högt pris.
Men samtidigt. Ur det av första världskriget så härjade och av det andra världskriget så söndersmulade Europa kom till slut det konstruktiva, hoppfulla att växa fram. I det demokratiska västra Europa klev människan, medborgaren fram ur folkmassan med sin egen rätt. Samtal och gränsöverskridande överenskommelser visade sig kunna bygga något mer hållbart för fler, på ett sätt som varken skyttegraven eller muren kunde. Handel och tillväxt gav en handfast väg ut ur ruinerna, inte minst via Marshallhjälpens stöd till de besegrade staternas återhämtning.
Insikterna om det totala krigets följder och värdet av det starka försvarets avskräckande verkan bidrog till att det kalla kriget 1945-1991 förblev kallt. Med de kommunistiska diktaturernas sammanbrott i östra Europa, kunde de liberala demokratierna ta ett lättnadens andetag och välkomna fler in i samma fria men mångsidiga gemenskap.
Visserligen misslyckades försöket med ett Nationernas Förbund under mellankrigstiden, men under andra halvan av förra seklet kunde internationellt samarbete via Europeiska unionen och Förenta Nationerna direkt bidra till en bättre värld för fler. Breda demokratiska reformer med förfinandet av parlamentarismen, allmän rösträtt och jämställdhet har gått hand i hand med välstånd och tillväxt. Våra liv har blivit bättre av att lära oss att förstå och möta fler, ta nya intryck, förändra och förfina gemensamma regelverk; inte genom att gräva allt djupare skyttegravar och nära en växande misstro mot andra.
Kriget förändras aldrig. Även när förstörelseförmågan ökar monumentalt är kärnan densamma. De våldsamma konflikterna har följt mänskligheten genom historien. Det första världskriget kostade 10 miljoner soldater och sju miljoner civila livet. Det andra världskriget skördade 50 och 60 miljoner människoliv, varav cirka 13 miljoner i Förintelsen.
Bara i dagens Europa bor det ungefär 750 miljoner människor. Har vi det bättre med varandra som vänner än som motståndare?
De 100 åren efter första världskrigets slut lär oss att den bästa freden är den som bäddar för mer fred – med öppenhet för handel, samförstånd, dialog och resor. Men med en mycket krass beredskap för att fred aldrig är något som kan tas för givet.