I kommuner och regioner går det att nödtorftigt forma styren som bryter ideologiska gränser. Resultaten blir ett styre med ett begränsat manöverutrymme, förändring blir i det lilla. Därför är det också allt fler sådana styren i landet. Och det kan fungera, så länge de inbyggda ideologiska konflikterna inte ställs på sin spets.
I rikspolitiken är detta mer komplicerat. Vallöftena är tyngre förankrade ideologiskt. Höger och vänster betyder mer. Synen på skattetryck och äganderätt, på privatdriven verksamhet i vård, skola, omsorg, på klimat- och miljöpolitikens piskor och morötter. Varje statsbudget blir till skarpa vägval. Partier som Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna har i nuläget svårt att agera bryggor över blockgränsen.
Varken C eller L har ett mandat att bejaka en socialdemokratiskt ledd regering. Inte heller kan de svälja en regering som hårt lutar sig mot sverigedemokratiskt tankegods.
Sedan cirka 40 år är de två liberala partierna att betrakta som aktiva aktörer för att bryta med socialdemokratisk makthegemoni, mot socialism och högskattepolitik. Det finns såväl liberalpartister som centerpartister som har problem med sitt partis tendens att välja höger före vänster. Inom L finns det aktiva som inte ser högt skattetryck som ett stort liberalt problem. Inom C finns sedan länge en närmast icke-ideologisk falang – partiets historia som ett renodlat intresseparti för landsbygden och jordbruksverksamheterna spelar in. Men dessa är inte i majoritet, även om de kan göra lokala avtryck här och där.
Väljarna som röstade på C och L i valet 2018 gjorde det för att få en allianspolitik präglad av C- respektive L-idéer. De som ville ha ett rött styre alternativt ännu mer SD-anpassning valde något annat.
Här finns förklaringen till att C och L kämpar för att hitta utrymme för en Allians att regera utan att behöva förlita sig på SD-stöd för att vinna voteringar mot de rödgröna. Om MP hade tackat ja till samarbete och M på allvar hade varit intresserat av detta, då hade partierna format riksdagens största minoritet. Problemet är dock att S bara bejakar blocköverskridande samarbeten där partiet själv styr och att SD – om något – ogillar MP mer än partiet ogillar liberaler. En sådan regering skulle sannolikt stoppas från att ens tillträda, av ett gemensamt nej från S, SD och Vänsterpartiet.
Precis som i kommuner och regioner blir det till att försöka göra något med det som är i riksdagen. Att agera pragmatiskt utan att svika sina väljare.
Både Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) behöver samla tillräckligt starka skäl att försvara den regering som man ser sig nödgade att tolerera, samt vilket praktiskt utfall detta ger i form av regeringspolitik. En enpartiregering med Moderaterna som lovar enbart allianspolitik ser ut att vara det minst dåliga av idel usla alternativ. En sådan regering kan nog tillträda, men är utlämnad till SD:s vågmästarroll och överlever knappast i fyra år.